8 av 10 lärare känner till elever som saknar särskilt stöd

Skolan ska vara likvärdig för alla elever. Men när det kommer till elever med särskilda behov, exempelvis barn som har ADHD eller Asperger, kan stödet som erbjuds se väldigt olika ut – och allt för ofta blir elever utan det stöd de behöver.

En undersökning bland Lärarnas Riksförbunds medlemmar som arbetar på högstadiet visar att 28 procent känner till någon elev som är i behov av särskilt stöd, och hela 55 procent svarar att de känner till flera elever som är i behov av särskilt stöd men som inte får det. Tillsammans är det 83 procent av lärarna som känner till åtminstone en elev som är i behov av särskilt stöd utan att få det.

2014 gjordes en ändring i skollagen där man införde en så kallad mellannivå om när man ska sätta in särskilt stöd. Lärarna skulle slippa dokumentera så mycket och med en gång kunna göra anpassningar redan i klassrummet. Det var en tanke som hade ett gott syfte, men resultatet som vi ser är tyvärr inte så positivt, menar Åsa Fahlén.

– Det är väldigt många lärare som upplever att de har elever i sitt klassrum som är i behov av särskilt stöd men som inte får det. Man hålls ofta kvar i den här mellannivån och lärarna har svårt att ta sig vidare och fixa så att eleverna faktiskt får särskilt stöd. Ofta när man som lärare lyfter det här så bollas frågan tillbaka att du ska göra ytterligare extra anpassningar. Den här mellannivån har cementerat saker och ting ute på skolorna vilket gör att det blir svårare för eleverna att få det särskilda stödet de har rätt till – och det blir en väldigt stor press på lärare att möta behoven, säger hon.

Det blir en väldigt stor press på lärare att möta behoven.

Lärarnas Riksförbund tycker att det måste vara läraren som har det professionella ansvaret och också befogenheten att säga till när det behövs särskilt stöd.

– Man måste lyssna tydligare på läraren i det här fallet. Sedan är det också så att det är en brist på utbildade speciallärare. Man behöver både se över om man kan uppmuntra till att fler vidareutbildar sig och skaffar sig en speciallärarexamen. Sedan måste man också använda resurser för att anställa de som finns. Det är man i dag alldeles för dålig på, säger Åsa Fahlén.

LR:s ordförande vill att man har en mycket tydligare ambition att rikta det särskilda stödet mycket tidigare.

– För det handlar ofta om att eleverna behöver verktyg för att kunna tillgodogöra sig undervisningen på ett lika bra sätt som sina klasskamrater. Det kan vara att man under vissa lektioner behöver sitta ensam med en speciallärare för att hitta verktyg att hantera saker. Får man verktygen så ökar möjligheterna att man sedan har en god skolgång.

– Många elever har faktiskt inte fått det särskilda stödet som man har rätt till och då känner man sig värdelös och att man inte kan – och det är en väldigt dålig och tråkig skolgång som man får helt i onödan, det är en katastrof. Sätter man dessutom in det för sent så får det inte lika positiva effekter som det skulle kunna få om man gjorde det tidigare.

Undersökningen tar även upp att bristen på särskilt stöd tycks vara störst i skolor där många elevers föräldrar har låg utbildningsnivå. 65 procent av lärarna i de skolor där elevernas föräldrar hade lägst utbildningsnivå svarade att de kände till flera elever i behov av särskilt stöd som inte fick det. Totalt kände hela 88 procent av lärarna till minst en elev som inte fick särskilt stöd – trots behovet av det.

Tittar man i stället på de skolor där elevernas föräldrar hade högst utbildning så kände 44 procent av lärarna till flera elever i behov av särskilt stöd, och 77 procent kände till minst en elev som inte fick det särskilda stöd eleven behövde.

– Det rimmar tyvärr väl med det vi ser i skolan i stort, nämligen att elevernas bakgrund får större och större betydelse för deras möjligheter att lyckas i skolan. Det handlar om att resursstarka föräldrar, om vi pratar akademiska resurser, har större möjligheter att göra sin röst hörd. Man vet vad man har för rättigheter och man har lättare att uttrycka sig kring rätten och kräva det stödet, säger Åsa Fahlén och tillägger:

– Mindre resursstarka föräldrar vet kanske inte vart man ska vända sig. Det är någonting som spär på den bristande likvärdigheten i svensk skola. Därför blir det så viktigt att det måste vara lärarna som flaggar för om man har några elever i behov av särskilt stöd, då måste det falla ut. Det får inte vara upp till om föräldrarna ligger på och kräver detta.