”Akut brist på modersmålslärare”

Varför är ni modersmålslärare?

Keya: Jag läste samhällskunskap när jag hörde att den första kurdiska lärarutbildningen i historien skulle starta. Så jag utbildade mig till hemspråkslärare på Stockholms universitet. För mig blev det viktigt att kunna utbilda i kurdiska när mitt språk är förbjudet i mitt eget hemland. Jag hamnade i yrket mer än valde.

Sebüktay: Jag började läsa till SO-lärare i Turkiet, bytte över till byggingenjör men vände tillbaka till lärarhögskolan innan militärkuppen [1980] och avslutade snabbt när jag märkte att det inte skulle gå att vara kvar. Det var lättare att börja jobba här i Sverige med ett yrke i bakgrunden.

Tareq: Alla i min släkt i Bangladesh är lärare så jag hade väl inget val, ha ha. Via stipendium började jag läsa medicin och senare engelska i Polen. När jag sedan kom till Sverige var mitt första mål att fortsätta arbeta som engelsklärare, men det var svårt. Så då blev jag modersmålslärare i bengali. Jag är glad då jag äger språket på ett annat sätt än med engelskan. Och yrket har en flexibilitet, det är positivt att kunna lägga upp sin egen tid.

 Vi har samma krav för elever från 150 länder! Varje språk borde ha sitt eget kunskapskrav.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Sebüktay: Modersmålsundervisningen börjar oftast halv två, efter skoltid. För att fylla antalet lektionstimmar har därför de flesta av oss även studiehandledning på modersmålet, alltså undervisning för nyanlända eller för de elever som inte lärt sig det svenska språket så bra. Jag har elever på nio olika skolor.

Keya: Första månaden av terminen går åt till att försöka pussla ihop ett fungerande schema. Det är väldigt svårt, då vi måste vänta på att alla skolor ska bli färdiga med sina respektive scheman innan vi kan trolla fram ett för oss. Hade man organiserat systemet bättre från allra första början hade vi nog fått bättre resultat. Jag åker runt till tolv, tretton skolor per vecka. Jag känner mig som en ambulansförare. Ibland har jag en elev, ibland grupper. Ibland har jag lokaler, ibland inte. Ibland är vi välkomna, ibland känns det som vi inte är välkomna till skolan. 

Hur har yrket förändrats de senaste åren?

Sebüktay: Efter 90-talets ekonomiska kris har resurserna krympt för modersmålet.

Keya: Men det handlar inte bara om ekonomi. Under hela mitt yrkesliv i olika kommuner har det varit tal om att omorganisera modersmålsundervisningen. Politikerna är osäkra på vad de vill göra. De har varit osäkra i trettiofem år. Statusen för oss lärare som jobbar i verksamheten har inte höjts.

Tareq: Nej, det vi gör ses inte som ett riktigt jobb. Vi finns där men ingen tar det övergripande ansvaret. I vissa kommuner är det olika privata företag som verkar ta lärare från gatan helt utan utbildning. Där finns ingen kvalitetskontroll. Alla tittar på pengarna.

Hur ska man höja statusen för er modersmålslärare?

Tareq: Införa lärarlegitimation.

Sebüktay: Varför gäller inte samma lagtext för oss som för andra lärare när det gäller lärarlegitimation? För mig som är utbildad sänker det min konkurrenskraft, att någon utan utbildning kan anställas i stället för mig. I Pisa-rankningen har Sverige sjunkit mycket. Enligt Skolverket beror det på nyanlända elever som inte är gymnasiebehöriga. Men det beror ju delvis på att de inte får modersmålshjälp. För att svenska skolan ska lyckas bättre behöver skolan fler modersmålslärare nu, akut.

Keya: Det finns en slogan om ”En svensk skola i världsklass”. Utgår man från den har vi inte modersmål i världsklass. Kanske den bästa i Europa, många andra länder är långt efter, men vi är inte i världsklass.

Vi borde samarbeta mer med klasslärare, kommunikationen brister ofta.

Modersmålslärare arbetar ofta på många skolor och saknar en fast plats. Hur är det?

Keya: Varannan vecka har vi modersmålslärare i kommunen lärarkonferens under en halvdag. Men vi har inte någon direkt gemenskap med andra lärare på skolorna vi är på.

Sebüktay: Det är förstås negativt att inte ha fasta kollegor. När jag avslutar min lektion har jag redan på mig skorna för att åka till nästa skola. Man tappar arbets-gemenskapen.

Tareq: Jag tror det är ett jätteproblem. Vi borde samarbeta mer med klasslärare, kommunikationen brister ofta. Ibland kan jag åka en timme i onödan för att märka att eleven inte är i skolan på hela veckan. Det finns förslag om vi borde få mer tid att samplanera med övriga lärare. Det tror jag skulle vara bra.

Vilka är yrkets största utmaningar enligt er?

Keya: Ett problem är att kunskapskravet i vår kursplan inte stämmer med verkligheten. Vi har generellt två kategorier elever. En grupp där föräldrarna varit här i flera generationer och där familjen mestadels pratar svenska. De eleverna har inte hög motivation att läsa modersmål. Den andra kategorin är de som kommit hit senare, de som behärskar språket. De eleverna är mycket lättare att motivera. Jag tycker man borde ändra kunskapskraven så att de speglar båda grupper. Som det är i dag klarar ingen grupp de krav vi har. De är för högt ställda.

Tareq: Jag håller inte helt med, för jag tror att det är olika inställningar när det gäller olika språk. De jag träffar som pratar bengali hemma, väljer att lära sig svenska bra. Om de går på en jobbintervju får de frågan om de kan svenska, inte bengali. Sedan tror jag även att vi modersmålslärare behöver fortbildning i svenska språket också för att höja den akademiska nivån. Vi har arbetskamrater som har problem att kommunicera på svenska.

Sebüktay: Jag håller med Keya om kunskapskraven. Vi har samma krav för elever från 150 länder! I turkiska använder vi latinska bokstäver, så för mina elever är det mycket lättare att utveckla språket än de som läser kinesiska eller arabiska där de har ett annat alfabet. Och alla ska få samma resultat med en timme per vecka. Varje språk borde ha sitt eget kunskapskrav.

Vi har som förslag att man kan ha morgonpass på vissa skolor för modersmål. 

Vad vill ni förbättra med yrket?

Keya: Jag saknar att vår lärarkår inte kan påverka. Vi yttrar oss på alla möten, vi tar upp frågor och förslag, men det vi säger blir inte verklighet. De flesta i ledningarna känner nog till vad vi gör, men de måste lyssna på oss. Vi har som förslag att man kan ha morgonpass på vissa skolor för modersmål. Hade varje skola haft det systemet, hade vi varit överlyckliga. Hade vi förutbestämda lokaler hade det också underlättat. Vi säger mycket men det händer inget. Det måste bli bättre med regler som gäller för alla.

Sebüktay: Vi saknar ett forum för att utveckla vårt jobb. Sedan behöver vi höja lönerna. Först och främst behöver vi göra löneläget för modersmålslärare mer synligt än vad det är nu, vi behöver synas i statistiken.

Känner ni att ni ändå gör ett viktigt jobb?

Keya: Självklart. Det handlar inte bara om språk utan om identitet. Att barn inte förlorar sin historia. Och mångfalden är en rikedom för hela Sverige. Vi har kanske femtio språkgrupper, du kan tänka dig vilken gemensam kraft som ligger bakom. Det är en dold resurs som Sverige kanske inte ser. Vi är en länk mellan generationer som bidrar till Sveriges framtida utveckling.

Sebüktay: Det vi gör är jätteviktigt. Språket handlar om individens identitet. Det är en del av både kulturen och identiteten. Jag är väldigt glad att jag har det här jobbet.

Tareq: Jag är stolt över mina kollegor. Vi undervisar en timme, vi har samma kursplan som de som har svenska som andraspråk och vi uppnår en viss standard. Jag tycker att vi gör ett jättebra jobb. Mycket är tufft och kan bli bättre, men det finns ljuspunkter. Jag har en elev varje onsdag. Hans mamma säger alltid att när onsdagar kommer är han jätteglad för han ska få ha modersmål. Då känner jag mig motiverad. Jag får en riktig kick!