Allt passar inte mallen

I gymnasieskolan i dag arbetar vi mycket med formen. Helst ska allt passa in i mallar och matriser. Eleverna ska ges exakta instruktioner, bedömningsmallar och gärna gamla elevtexter som de kan efterlikna eller inte, beroende på om de framhålls som goda eller dåliga exempel. Målen ska uppnås. Tanken är kanske god. Man ska veta vad man gör och hur man gör det bra. Jag vill dock påstå att vi med alla goda intentioner och krav på tydlighet föder ett monstrum; en generation som inte kan tänka fritt, utan förväntar sig exakta instruktioner för allt. Den utvärderingshets som finns i samhället leder sedan ofta till att läraren får höra att han eller hon har varit otydlig i sina instruktioner. Nästa gång läraren konstruerar en uppgift kommer det att ta tid, mycket tid. Den tiden måste hämtas någonstans. Tyvärr tror jag att den ofta hämtas från den tid läraren förut ägnade åt inläsning, fortbildning och reflektion.

Den sovjetiske pedagogen Lev Vygotskij menade att ett barn lär sig genom att införliva en kulturs begreppsapparat genom främst imitation. Det är lite ironiskt att den svenska skolan, som gått längre i marknadsanpassning än Thatchers Storbritannien och Reagans USA, vurmar så för pedagogiska tankar som, i alla fall till viss del, föddes ur marxistisk psykologi. Å andra sidan är väl inte Vygotskijs idé att tonåringar och nästan vuxna mekaniskt ska svälja en begreppsapparat genom att imitera mallar och bättre eller sämre elevexempel? Kan det vara så att man tolkar Vygotskij på detta vis för att få hans lära att passa en mekanisk instrumentell världsuppfattning? En värld där kunskap tillverkas som Toyota-bilar på löpande band i en väloljad betygsfabrik. Så länge eleverna lär sig begreppen och följer Skolverkets mallar uppnår vi produktionsmålen. Så länge kan vi tjäna pengar på dem.

Jag tror på en värld där kunskapen är viktig i sig, inte för att bytas mot ett betyg som i sin tur byts mot en högskoleplats. Om betygen dessutom blir konkurrensmedel mellan skolor, som i den avreglerade skolmarknaden i Sverige, är urholkningen mycket nära. Vår kulturs och för den delen andra kulturers begrepp, införlivar vi bäst genom att ta del av dem, inte lära oss dem mekaniskt. Att ta till sig ett resonemang, en tankegång och en berättelse handlar inte om att enbart härma, utan om att förstå dem och göra dem till en del av sig. Genom läsning, diskussioner, analys och debatt; genom att skriva, lyssna och säga emot, lär vi oss att tänka själva.

Finland framhålls ofta som ett gott exempel. Deras studentexamen innehåller bland annat en essäuppgift. Ett ämne för essäuppgiften kan se ut så här: ”Finns det hjältar idag?” Det medföljer ett inspirerande text- och bildhäfte, men i övrigt inga detaljerade instruktioner för ämnet. Svenska elever skulle förmodligen upprört kräva exakta instruktioner i detalj. Skolverket skulle förmodligen konstruera ett tjockt häfte med en komplicerad rättningsmall. Det är möjligt att man i Finland har rättningsmallar för de lärare som rättar dessa essäer, men min andemening med detta är att detta test verkligen visar vad eleverna går för. De måste nämligen använda sin fantasi, sin egen tankeförmåga, struktur och kreativitet!

Att analysera innebär förvisso att sönderdela och schematisera, att formulera nyckelord och begrepp. Det skadar inte att då och då ställa upp scheman och formalisera. Det skadar inte att jämföra varandras rättning och bedömning. Det är tvärtom mycket utvecklande. Det ska vi fortsätta med. Men befria lärarna och eleverna från de fasta mallarna. Eleverna blir inte mer självständiga av mer instruktioner. Minska på utvärderingarna och fokusera dem på olika pedagogiska metoder och inte på instruktioner och bedömning. Grisen blir inte fetare av att man väger den om och om igen! Låt oss höja lärarnas status genom att lita på att de vet vad de gör när de utformar sina uppgifter och rättar dem utifrån sin egen gedigna kunskap och erfarenhet. Sedan ska vi självklart dela med oss till våra kollegor eller varför inte använda välskrivna läroböcker och lärarmaterial. Låt lärare och elever ägna sin tid i skolan åt att förmedla, införliva och skapa kunskap genom att läsa, skriva, öva och diskutera, istället för att lägga timmar på att tala och skriva om kunskapen. Låt innehållet spränga formen!

Johan Monteen
Gymnasielärare