”Allvarligt att de professionella sällan hörs”

Retriever, som arbetar med medieanalys och -statistik, har analyserat lärarnas närvaro i skoldebatten i åtta stora medier under våren 2014.

Slutsatsen är tydlig: Lärarnas röst hörs i färre än var tionde artikel. Istället är det journalister och rikspolitiker som dominerar det mediala utrymmet.

– Det är naturligtvis egendomligt att de som är proffs på skolan inte hörs. Att de som arbetar där och berörs av skolans vardag, lärare och elever, inte får utrymme i medierna. Konsekvensen blir ju att lärarna inte får en chans att påverka genom att komma ut i medierna. Tvärtom känner lärarna att skolan främst används för att vinna röster och val, vilket påverkar förtroendet för politikerna negativt, säger Bo Jansson, ordförande för Lärarnas Riksförbund.

Anna Forssell menar att det är allvarligt att de professionella sällan kommer till tals och att det även gäller forskare. 

– En konsekvens tror jag är att debatten om skolan blir ytlig, populistisk och att myter och berättelser sprids om skolan som bygger på felaktigheter. Att inte lyssna på dem som är närmast verksamheten visar samtidigt att man inte visar tilltro till dem som känner den bäst, ett förakt helt enkelt. På så sätt påverkas också lärarnas status, säger hon.

Men den grupp som har allra svårast att komma till tals är kommunpolitikerna. En aktör som finns nära skolan och som de facto har makten att göra skillnad.

– Det är anmärkningsvärt att debatten förs som om skolan redan vore statlig. Att rikspolitikerna är de som hörs mest, trots att det är de kommunala huvudmännen som helt bestämmer över vilka lärare och studie- och yrkesvägledare som ska anställas, hur många, hur stora klasserna ska vara, hur mycket tid lärarna får till förberedelse, lönen och så vidare. Och kommunpolitikerna ställs heller inte till svars i medierna, säger Bo Jansson.

Enligt undersökningen förs den svenska skoldebatten relativt jämnt fördelat mellan nyhetsplats och åsiktsplats.

Lärarna kommer däremot till tals i högre grad i åsiktsmaterial.

Det lärarna skriver om på åsiktsplats handlar oftast om pedagogiska modeller och metoder, lärarnas roll och skolans styrning. På nyhetsplats blir lärarna främst tillfrågade när det handlar om lärarnas roll. Däremot tillfrågas de sällan när det handlar om skolans styrning eller politiska förslag.

Och i den politiska debatten ges lärarna i princip inget utrymme alls.

Retriever har också analyserat vad skoldebatten har handlat om under perioden och här är Pisa-undersökningen det enskilt största ämnet. Drygt en fjärdedel av alla publicitet har handlat om Pisa och andra mätningar.

Det näst mest omdebatterade ämnet handlar om lärarnas roll ur ett brett perspektiv, från löner till betydelsen av läraren i klassrummet.

– Att lönerna måste upp och administrationen ner nämns i debatten, men ingen kommer längre än så. Och vad gör vi åt den minskade likvärdigheten? Friskolorna diskuteras, men inte skolans styrning och finansiering generellt, säger Bo Jansson.

Journalister, framförallt ledarskribenter och krönikörer, är de som tar störst plats i skoldebatten. 45 procent av allt åsiktsmaterial är skrivet av journalister. I resterande del är privatpersoner och anhöriga till elever den största gruppen, följt av rikspolitiker och därefter lärare.

Enligt Retriever är journalister också den grupp som skuldbelägger mest, utan att formulera några lösningar. Rikspolitikerna tävlar däremot om att lyfta fram sina politiska lösningar.

Retriever har analyserat skoldebatten under våren 2014 i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan, SVT (webb) och TV4 (webb).