Är svenska skolan överpedagogisk?

Trots alla delade meningar om hur vi löser den svenska skolkrisen så tycks alla vara överens om att vi ska söka svaren inom den pedagogiska forskningen. Efter att skolans utvecklingen under decennier har pendlat utmed den politiska höger/vänsterskalan, så känns det tryggare att ha solid vetenskap som fundament.

Lärarkåren väntar nu på att arbetsgivare, Skolverket eller andra auktoriteter, ska förmedla forskarnas direktiv för hur de ska agera i klassrummet. Lärarnas självförtroende har ju numera sjunkit så lågt att de inte längre litar på sin egen professionalism.

En fråga man kan ställa sig i denna situation är om nya forskningsrön verkligen är det som ska lyfta de sjunkande kunskapsresultaten? 

Utan att ifrågasätta den pedagogiska forskningens betydelse, så kan man ändå undra om den svenska skolans svagheter egentligen ligger på det pedagogisk/metodiska planet. Efter att vi insett att vår skola under lång tid har varit överpolitiserad och överreformerad, så måste vi nu också förstå att det har funnits en övertro på nya pedagogisk/metodiska frälsningsläror.

Nya metoder har gång på gång introducerats, vilket har skapat förvirring bland både lärare och elever. En ledarskribent konstaterar att det ”tragiskt nog finns tecken på att medicinen har förvärrat sjukdomen” (DN 11/4 -14). Man kan alltså misstänka att lärarkåren – inte helt olikt våra gamla inom åldringsvården – är övermedicinerad, i detta fall med pedagogik och metodik. Man kan också misstänka att vårt ständiga fokus på metod – i stället för att fokusera på kunskapen i sig – har skadat lärarnas auktoritet samt gjort det svårare för dem att ställa tydliga krav på eleverna.

På samma sätt som att andelen överviktiga i befolkningen ständigt ökat, trots en strid ström av nya hälsodieter, så har de svenska skolresultaten sjunkit i takt med att allt fler pedagogiska mirakelmetoder dykt upp. Man kan tro att vårt stora metodfokus, såväl inom näringsläran som inom pedagogiken, berövar människor på deras eget ansvar för slutresultatet i processen. Det finns dessutom något paradoxalt i att vi successivt har utökat våra elevers medbestämmande och andra demokratiska rättigheter, samtidigt som vi har tagit ifrån dem allt mer av eget ansvar för sin kunskapsutveckling.

Om det till exempel visar sig att betygen på en viss skola eller i en viss kommun har gått ner, så är slutsatsen numera att lärarna måste få mer och bättre pedagogisk fortbildning. Ansvaret för ”misslyckandet” ligger alltid hos lärarna, vilket är ett synsätt som är demoraliserande för hela yrkeskåren, skapar betygsinflation samt förstärker det ”kund/leverantör”-tänkande som är förödande för skolan. Vem har någonsin hört att sjunkande betyg skulle leda till att man borde ställa högre krav på eleverna? Att de behöver utnyttja lektionstiden effektivare, sätta av mer tid på sitt skolarbete och mindre tid på fritidsaktiviteter?

Man kan ju som bekant leda en häst till vattnet, men inte tvinga den att dricka. Det finns alltså en avgörande del i inlärningsprocessen som läraren helt enkelt inte kan ha ansvar för. Det är ju också tänkvärt att vår skola faktiskt var konkurrenskraftig för 25-30 år sedan, dvs under en tid när de flesta av dagens pedagogisk trender och modeord fortfarande var okända. Dåtidens elever ansågs kompetenta nog att ta ett större eget ansvar för sin inlärning, och visade sig också vara det.

En slutsats man kan dra är att det innebär en effektivitetsförlust att lägga för mycket ansvar på andra än den som slutligen måste tillägna sig kunskapen. En annan slutsats är att den svenska skolans svagheter inte ligger på det pedagogisk/metodiska planet. Anledningen till att Sverige halkat efter är inte att andra länder använder modernare och effektivare undervisningsmetoder. Flertalet av de mest högpresterande skolsystemen i världen har, i betydligt högre grad än vi, hållit fast vid traditionell katederundervisning.

Förväntningar om att nyare och bättre metoder ska vända utvecklingen tenderar alltför ofta att bli till en ogiltigförklaring av lärarnas erfarenhet och kompetens och en infantilisering av eleverna. Eget ansvar får ungdomar numera lära sig främst inom idrott och estetiska verksamheter. De som satsar på att nå långt inom idrott eller musik förstår i regel att det behövs träning och åter träning. Inte många tror att det skulle finnas någon pedagogisk mirakelmetod som kan göra dem till idrottsstjärnor eller professionella musiker. Det måste följaktligen komma an på oss lärare att förklara att även teoretiska ämnen kräver ständig träning och engagemang.

Vi måste sluta vänta på direktiv utifrån, lägga mer fokus på kunskapen i sig (mindre snack, mera verkstad) och lita mer på vår egen professionalism. Människor har under olika tider förvärvat kunskap på de mest skilda sätt. Det går att nå strålande resultat med väldigt många olika metoder om bara läraren besitter djupa ämneskunskaper, kreativitet och engagemang. Och eleverna har verklig motivation att lära sig. Dessa förutsättningar förutan lär ingen metod fungera speciellt bra.    

/Åke Strandberg, lektor i moderna språk