Åsa Fahlén: Gör om de nationella proven

De senaste decenniernas valfrihetsreformer har skapat en unik skolmarknad i Sverige där eleverna och deras föräldrar med skolpengen i bakfickan fått en extremt stark ställning.

Med höga medelbetyg som argument försöker skolor locka till elever och därmed säkra sina inkomster. Resultatet har bland annat blivit betygsinflation.

I höstas presenterade Lärarnas Riksförbund en undersökning som visar att det inte är ovanligt att skolledare på olika sätt försöker förmå lärare att sätta högre betyg. Allt för att minska risken för att elever och föräldrar som är missnöjda med betygen väljer att placera skolpengen någon annanstans.

De nationella proven skulle kunna vara betygsnormerande och därmed fungera som ett motvärn mot betygsinflation. Men det är de inte.

– Det finns en generell press på att resultaten i skolan ska gå upp och det är genom betygen vi mäter resultaten. Men det är inte säkert att barnen får med sig goda kunskaper bara för att det är höga betyg på en skola, säger Åsa Fahlén. 

Krävs det inte lika mycket för ett B i Ystad som i Haparanda eller tvärtom?

– Du behöver inte förflytta dig så långt för att se skillnader. Det kan räcka att du rör dig mellan olika skolor i samma stad för att upptäcka att samma kunskap kan ge olika betyg.

– Det är väldigt orättvist i dag. Elever kommer tack vare goda betyg in på vissa program på gymnasiet, men har inte tillräckligt med förkunskaper för att klara av utbildningen. Samtidigt konkurreras elever med tillräckliga kunskaper, men för låga betyg, ut av elever med glädjebetyg.

Lärarna är allt mer ensamma vid betygssättning.

Varför är det så?

– Det finns flera förklaringar. En är de stora möjligheterna att när som helst välja en ny skola. En annan är att lärarna är allt mer ensamma vid betygssättning. Tiden att ägna sig åt bedömning och medbedömning har krympt, och i många fall försvunnit. Du vågar inte be din kollega titta på något som du är osäker över eftersom du vet att hen redan går på knäna. 

Bör de nationella proven avgöra betygen?

– Nej, det tycker jag inte. Vi behöver minska antalet nationella prov och se över vad de egentligen mäter. De tar alldeles för mycket tid. Dessutom är det oklart vad som är syftet med dem. De har till exempel ingen normerande funktion.

Vad bör man ha i stället?

– Det behövs någon form av nationella prov. Jag tycker att gymnasiets IB-program har en intressant modell. Där görs ett slutprov efter varje kurs. Provet skickas sedan iväg för central rättning, vilket garanterar en likvärdig bedömning av alla prov.

– Provresultatet innebär också en återkoppling och kvalitetskontroll. Har jag som lärare satt rätt betyg på eleven? Håller jag och min skola tillräckligt hög kvalitet på undervisningen?

Ska proven avgöra betygen?

– Nej. Det ska vara den enskilde läraren som sätter betygen. Men resultaten på den nya typ av nationella prov som jag vill se, bör få större betydelse för den individuella betygssättningen än vad de gamla proven har i dag. De bör också fungera normerande på skolnivå. Det blir då också ett sätt att kontrollera skolornas standard.

Vi mäter deras betyg, som hela tiden stiger.

Behöver det byggas spärrar mot betygsinflation om det fria skolvalet ska kunna vara kvar?

– Ja, det tror jag. Men det krävs så mycket mer. Sedan många år tillbaka sjunker vi i Pisa och andra internationella studier. Men vi själva mäter inte elevernas kunskaper. Vi mäter deras betyg, som hela tiden stiger. Vi borde ha nationella prov som gör det möjligt att följa elevernas kunskapsutveckling, det är ju den som är viktig.

Åsa Fahlén säger att det blivit alldeles för stort fokus på betygen och för lite på vad som är en bra skola.

– I dag är en bra skola en skola där eleverna får höga betyg. Men så är det ju inte. Det viktiga är vad barnen och ungdomarna lär sig. I stället för att till exempel berätta vilka avgångsbetyg eleverna får, borde grundskolorna informera om hur stor andel av deras elever som har klarat gymnasiet. På liknande sätt borde gymnasieskolorna berätta om hur stor andel av studerande på yrkesprogrammen som har fått jobb efter skolan eller hur stor andel av de studerande på de studieförberedande programmen som tagit en akademisk examen. Det är ju de måtten som är de viktiga. Då blir det dessutom fokus på vad eleverna har lärt sig, inte deras betyg.

– Det är i dag inte ovanligt att det börjar elever på gymnasiet eller universitet som kunskapsmässigt ligger på en betydligt lägre nivå än vad deras betyg anger. Elever lämnar till och med grundskolan utan att kunna de fyra räknesätten. Det är skamligt.