”Återställ skolan som mötesplats”
Det finns för få tillfällen i livet och samhället där människor från olika områden och erfarenheter möter varandra, och de hotar att bli ännu färre, skriver Gunnar Wetterberg.
I min drömskola går alla barn tillsammans. Då måste även de läslystna få något att bita i.
Det var den skolan jag började i läsåret 1959/1960, det enda året då Malmös ”di gule” var bättre än ”di blåe” i allsvenskan. Jag gick i inflyttningens Dammfriskolan med över 2 000 elever upp till nian, sedan i flickläroverket som hade blivit Källängsskolan, båda med några av stans mest besjälade pedagoger i början av sin lärarbana. Jag undrar om det inte var tack vare de förkättrade fyrtiotalisterna. Genom sin mängd drog de stora resurser till skolan, pengar och lärare som vi femtiotalister frossade i när boomen började ebba ut.
I dag är det inte så bra. På mina äldsta barns kommunala högstadium beklagade matteläraren att de bara hade tid för dem som behövde mest stöd. De andra fick klara sig så gott de kunde. Min yngste sökte sig i stället till den engelska skolan i byggnaderna bredvid. Där hamnade han med många invandrare, men också med en undervisning som både krävde och gav mycket.
Jag tror det ligger en hel del i de svenska PISA-samordnarnas spekulationer. När eleverna som vill jobba söker sig till samma skolor sporrar de varandra, men samtidigt hotar utarmningen de skolor som de söker sig ifrån. Alla mina barn har haft glädjen att gå på de kommunala innerstadsgymnasierna i Stockholm, med lysande lärare och motiverade kamrater. Tur för dem – men jag undrar om det är så bra för Sverige.
Det viktiga är den sammanhållna skolan. Det finns för få tillfällen i livet och samhället där människor från olika områden och erfarenheter möter varandra, och de hotar att bli ännu färre. Att värnplikten glesades ut och till slut lades ned var en social olycka – den borde ha ersatts av en allmän samhällstjänst, då hade omläggningen kunnat leda till något gott.
Men det är spilld mjölk. Desto viktigare är det då att värna om – eller snarare återställa – skolan som mötesplats. Det betyder inte att man måste ifrågasätta det fria skolvalet, det är antagligen här för att stanna (fast helst med större etableringskrav), men däremot måste man lägga ner stor kraft på att alla skolor ska bli valda. Om alla skolor är lockande lärmiljöer, då kanske vi frivilligt kan komma tillbaka till något som liknar det vi hade på 1960-talet.
För att den skolan ska bli av måste lärarna ha bra betalt jämfört med andra yrken de kunde ha valt. Det är lärarna som skapar intresse och därmed lugn i sina klasser. I det lugnet finns det tid både att hjälpa dem som behöver mest stöd och att uppmuntra dem som frustar av lust att spränga årskursens gränser.