Att lyssna är också att läsa

”Jag kan inte läsa. Men jag är inte dum i huvudet!”

Eleven ville ha ett samtal om sin läsförmåga. Eleven hade hört talas om att jag hade kluriga grejor som gjorde att man kunde lära sig läsa. Jag lyssnade till elevens berättelse. Om hur det är att varje dag låtsas läsa. Varje dag dölja sitt utanförskap. Det att inte kunna. I elevens ögon läser jag av sorg, förtvivlan och desperation. I skolan gör eleven annat. Blir ett bekymmer. Trasslar till det för både lärare och sig själv. 

”Jag vet att jag måste lära mig läsa. Hjälp mig!”

 ”Det är bedrövligt att barn ska växa upp till analfabeter”, säger min litterära kollega i Katarina Taikons bok om Katitzi. I skolan ska vi alltid se till både läsförmåga och läsengagemang. Det är skolans uppgift. Och ändå finns det elever som läser med bristande förmåga och med utvecklade attityder som skyddar dem från att bli upptäckta. Inte dum. Kan bara inte läsa. Att vara ofrivilligt utanför det som förväntas och anses självklart. Att kunna läsa. 

Jag minns en pojke som var utanför. På fritiden läste han en novell ur en kvällstidning. Tidningen var gammal och gul när novellen var utläst. En hel sommar tog det att läsa för läsaren som aldrig gav upp om att lära sig både att läsa och att få upplevelsen av innehållet. I skolan gungade eleven på stolen längst bak. Den tysta läsningen var stum. Bokstäverna i boken talade inte. Tilltalade inte. Novellen i tidning-en hade fångat pojken med en mening. Den som fritidsledaren hade läst högt. Och meningen slog an och genom den blev läsaren till. Då novellen var läst log läsaren. Skulle läsa om igen. Och kanske en gång till. Min iver fick jag hålla tillbaka. Inte genast fresta med tjocka böcker om andra innehåll. Jag lärde mig se till läsaren, bejaka det lästa, fråga varsamt om innehållet och upplevelsen av att kunna läsa och få ta del av en berättelse. Det är läsarens initiativ som ska underhållas och underlättas. 

Som läsambassadör vill jag berätta om de som halkar omkring i texternas ytterkanter och om de som kravlar sig in i texter för att de vet att de kan finna något där; gemenskapen med texten, samhället och bildningen som kommer med ett lånekort på biblioteket. Min lärargärning är att på ett rikt och nyanserat sätt ge eleven möjligheterna att delta, medverka och påverka på många olika sätt. Min roll som läs-ambassadör är att lyfta frågor rörande läsning, läsfärdigheter och skapa många vägar in i litteraturen, till själva läsupplevelserna där en resa jorden runt kan börja från en bänk utanför fritids, ett lånekort till biblioteket en möjlighet att utforska världen utan reskassa. Jag får också möjlighet att lyfta frågor om hur det är att inte kunna läsa och det utanförskap som kommer med att inte kunna. Den som inte kan läsa ska få lära sig läsa eller på annat sätt få tillgång till litteratur och berättelser. På ett rikt och nyanserat sätt ska de få hjälp och stöd. Det är en demokratisk fråga.

”Nej, du är inte dum”, säger jag. ”Du kan inte läsa. Jag läser gärna högt för dig så att du får lyssna till vad böckerna har att berätta. Att lyssna är också att läsa.”

/Anne-Maire Körling, 

Anne-Marie Körling är lärare, författare och Kulturrådets nya läsambassadör.