En chock att återvända till läraryrket

Det var en chock att hela dagarna skällas på, få kränkande tillmälen som ”fitta”, ”bög” eller fysiska och psykiska hot. Föräldrar som var arga för betyg och omdömen eller bara jättearga över vilken mat som serverades i skolmatsalen. Att ständigt ifrågasättas i sin profession som ämneslärare av myndigheter och folkvalda.

Jag tycker att lärarnas psykosociala situation förmodligen är mer alarmerande än de låga lönerna. Vem vill gå till sitt jobb och ständigt känna sig tillplattad och otillräcklig? Därför är det bra att detta nu lyfts upp till diskussion, som i exempelvis Skolvärlden.

Döm om min förvåning när hela frågan återigen landar i den enskilde lärarens knä. För med rätt inställning och coaching ska läraren liksom hantera situationen. Vi får tips från lärare som lyckats och inspiration från ledare och coacher. Men problemet är den enskilde lärarens. Lösningen för bättre resultat, bättre studiero och en bättre skola finns enbart hos den enskilde läraren. Till och med Lärarnas Riksförbund skjuter in sig på den enskilde läraren i sin hållning:

”En bra psykosocial arbetsmiljö kräver att var och en tar ett personligt ansvar för att främja klimatet på arbetsplatsen men även att arbetet är strukturerat på så vis att detta möjliggörs.”

Men så enkel är inte verkligheten för en lärare idag, det räcker inte att ta ett personligt ansvar. Arbetsbelastningen är fruktansvärt hög. Kraven är så högt ställda att hälften vore nog. Målen som ska klaras av står inte i relation till resurser och befogenheter hos läraren. Möjligheterna att fatta beslut kringskärs för lärarna av fler krav, fler betyg, nationella prov, riktlinjer och lagstiftning. Konsekvenserna för de som förstör den psykosociala arbetsmiljön är obefintliga. I det klimatet gör inte lärarna vad de är utbildade för.

Att då presentera en enda lösning i det personliga ansvaret, är att blunda för verkligheten. Lärarnas ryggsäck är redan full av de problem och misslyckanden som samhället placerat där.

Problemen med kränkningar, våld, stress och ett stort ansvar utan möjlighet till beslut måste placeras där de hör hemma. Jag hoppas min fackförening nationellt ser till att politiker, berörda myndigheter och huvudmän inom Sveriges kommuner och landsting förstår att det är de måste vara en del i att lösa den psykosociala arbetsmiljön tillsammans med lärarna. Idag är de inte det. Tvärtom.

Lärarna i Sverige har en enorm kompetens för att ge kommande generationer den kunskap de behöver. Men då krävs uppbackning. Uppbackning som möjliggör konsekvenser för de som kränker och utövar psykiskt eller fysiskt våld mot lärare och elever. Stöd för att minska press och stress. Uppbackning i form av tid och förutsättningar för lärare att göra sitt jobb.

Arbetsmiljön är inte ett privat problem. Det är inte något den enskilde läraren kan lösa själv. Om vi kan inse det, då har vi kommit en bit på väg. Men där är vi inte idag.

Peter Dahlgren, lärare 7-9, Mora