”Bakom kritiken mot kunskapskrav finns en outtalad misstro”

Av kommentarer till min artikel ”Så bör kunskapskraven se ut för att alla ska förstå” framgår att en del anser att relativa betyg vore bättre. Men i ett relativt system finns det inga kunskapskrav som anger vad alla elever ska kunna. Det finns inga obligatoriska uppgifter.

I till exempel filosofi medförde det att vissa lärare ägnade halva kurstiden åt satslogik medan andra ägnade hela kurstiden åt marxismen. Lärarnas frihet medförde att underlagen varierade. 

Inför boken ”Betyg — men på vad?” undersökte jag de underlag som faktiskt användes i det relativa systemet. Mina resultat kan beskrivas så här:

• Krav för 1:a: Eleven hade skolkat eller betett sig illa eller haft andra åsikter än läraren.
• Krav för 2:a: Eleven hade varit ”snäll” men inte lärt sig något. Den som hade varit snäll måste få 2:a för annars lönade det sig inte att vara snäll.
• Krav för 3:a: Eleven hade svarat rätt på enkla frågor på prov. Vad eleven kunde eller kom ihåg när betyget sattes påverkade inte betyget.
• Krav för 4:a eller 5:a: Eleven hade fått fler poäng än de andra i klassen. Vad eleven kunde berodde på de uppgifter som läraren gav. I till exempel biologi eller historia måste eleven ibland ha förstått ett samband eller redogöra för ett händelseförlopp för att få 4:a. Ibland räckte det med att ha memorerat sakupplysningar. Vad eleven kom ihåg när betyget sattes påverkade inte betyget. En del elever som fick 5:a i fysik och kemi i 9:an sa att de inte kunde någonting.

Det vill säga, de relativa betygen var inga ”körkort” med vars hjälp man kunde reglera behörighet och en avnämare hade ingen användning för dem. Man tvingades därför införa en konstgjord ”godkändgräns” till högskolan — 3:a i svenska, engelska, matematik, fysik, kemi etc för att bli behörig. Elever med 1:or och 2:or var på papperet godkända men i praktiken underkända. Det är visserligen sant att betyg kan användas både för behörighet och urval, men att basera urval på betyg som inte anger behörighet är en absurd tanke! Då fylls högskolan med studenter som saknar de förkunskaper som krävs för att klara den utbildning som de har valt till exempelvis ingenjörer, läkare eller lärare.

De relativa betygen var inte heller likvärdiga. De tvingade lärare att använda differentierande underlag och om alla elever i klassen kunde en viss sak, till exempel göra service på motorsåg, så hade det ingen betydelse för betygen. De jämförelser mellan elever som avgjorde provbetygen gjordes i efterhand så varken lärare eller elever visste i förväg vilka krav som ställdes. Om lärare istället talar om hur specifika uppgifter ser ut och rättas så lär sig eleverna mer.

Personligen tror jag att det bakom den kritik som framförs mot kunskapskrav finns en outtalad misstro. Man tror inte att lärarna är kompetenta nog för att göra bedömningar. Betygen borde därför sättas externt och till exempel spegla elevprestationer på nationella prov som helst rättas av någon annan. Det är visserligen sant att lärare behöver mer vägledning för bedömning och ges möjligheter att för- och efterarbeta bedömningar. Men som jag ser det, är det bara lärare som kan göra de bedömningar som krävs för att hjälpa elever och sen sätta de betyg som ger avnämare den information som de vill ha och behöver.

Per Måhl, expert på bedömning och betygsättning

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.