”Bäst är att så ett frö av tvivel”

Vi har precis avslutat en valrörelse som bland mycket annat innehållit den största nazistiska mobiliseringen sedan andra världskriget.

Anhängarna drivs av en dröm om ett perfekt homogent och harmoniskt samhälle. Men människan är till sin natur motsägelsefull och våra framsteg är sprungna ur tankar från de som ifrågasatt de rådande normerna och sanningarna.

Vi kommer alltid leva i antagonistiska gemenskaper och fortsätta drömma om ett koncensus-samhälle. För att hantera våra motsättningar krävs tydliga spelregler för konfliktlösning, och demokratin är den bästa form som vi hittills lyckats utveckla.

Därför är det nedslående att alltjämt mötas av demokratiundervisning i våra skolor som präglas av temadagar, mångkulturell matlagning och fyrahörnsövningar.

Samhället kan och skall leva med sina motsättningar och konflikter, men den konflikt vi inte kan leva med är föreställningen om att ”den andre” förhindrar mig att vara den jag är och därför måste försvinna.

Den här föreställningen har sitt ursprung i tanken att vi har etniskt singulära identiteter. Antingen är man svensk, norsk, polsk eller vad man nu är och om man har föräldrar från två olika länder är man halvsvensk eller halvpolack.

Det här förväntas sedan förklara en rad olika egenskaper hos oss och under ytan lever alltjämt föreställningen att mitt jag är mitt blod. Föreställningen om singulära identiteter leder alltid till våld, fysiskt våld eller symboliskt våld, där våldet syftar till att tränga tillbaka identiteter som hotar den utopiska homogena gemenskapen.

Med allt detta sagt är det direkt olämpligt att låta demokratiundervisning utgå från ett perspektiv där eleven skall lära känna den andra genom att laga mat, träffa en rom eller ”prata med en flata”.

Efter att ha undervisat ungdomar i och i riskzonen för våldsamma högerextrema rörelser i mer än tjugo år kan jag konstatera att det som behöver stå i centrum är att utveckla elevens förståelse av sig själv snarare än att ”vänja dem” eller få dem att acceptera det främmande.

Intoleransen uppstår inte i mötet med den andre utan genom att man på behörigt avstånd bildar sig en föreställning om vem man själv är.

Undervisning för tolerans och samexistens är tidskrävande och förutsätter ett normkritiskt perspektiv. Tolerans handlar inte om att man skall tolerera den andre utan tolerans är demokratins livsluft. Tolerans handlar om att var och en definierar sin egen identitet utan att ta sig rätten att definiera den andres. Tolerans är också tilltron till att vi genom samtal formar de kompromisser som är nödvändiga för att överkomma våra återkommande konflikter.

Samtalet i sig förutsätter förståelsen av att den jag pratar med kan tänkas ha en poäng även om jag inte ser den från början. Därmed är tvivlet på den egna fullkomligheten utgångspunkten och slutsatserna ett villkor för tolerans.

I mitt klassrum har alla elever alltid fått uttrycka det de tänker och känner så länge de inte avsiktligt vill skada någon. Det betyder inte att jag inte har elever som tar illa upp av de röster som gör sig gällande. Men återigen blir klassrummet en plattform för att lära sig om hur man hanterar samhällets inneboende konflikter. I de utvärderingar som gjorts av mina elevers upplevelser av undervisning återkommer de hela tiden till att de lärde sig förstå sig själva. Många av dem har återkommit till mig långt senare och berättat om vilken nytta de haft av det radikala tvivlet. Det bästa vi kan göra för demokratiundervisningen är att så ett frö av tvivel så vi senare kan skörda samexistens kompromisser.

Christer Mattsson
Lärare, författare och grundare av Toleransprojektet