”Behövs mer kunskap om genus inom lärarkåren”
Sexuella trakasserier har blivit en del av vardagen för svenska skolelever. Utsätts de inte själva så ser eller hör de någon annan drabbas.
Och det är svårt att göra något åt det, eftersom problemet negligeras och osynliggörs menar Katja Gillander Gådin genusforskare vid Mittuniversitetet i Sundsvall.
För den som vill veta mer om sexuella trakasserier och hur man kan arbeta med att motverka dem i skolan tipsar Katja Gillander Gådin om två studiematerial och en bok.
”Machofabriken”, ägs och drivs av Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR), Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) och Män för Jämställdhet. www.machofabriken.se
"Var går gränsen” från Brottsförebyggande rådet. www.bra.se
Boken ”Snacka om jämställdhet” av läraren Karin Kjellberg rekommenderas också.
Sexuella trakasserier i skolan kan innebära att bli kallad hora eller bög, att bli tafsad på eller kysst mot sin vilja eller att få sin kropp högljutt kommenterad inför andra. Flickor utsätts oftare än pojkar och förövaren är oftast en pojke.
– Det är ett vanligt problem men det pratas väldigt lite om det i skolorna. Sexuella trakasserier finns oftast inte med på dagordningen i de flesta skolor. När man ordnar temadagar om mobbning tas det inte upp och det nämns sällan i åtgärdsprogrammen mot mobbning, säger Katja Gillander Gådin.
Osynliggörande
Det är en del av osynliggörandet. En annan är att man inte frågar efter det i undersökningar om hälsoläget. Och syns problemet inte, så finns det inte. Det gör att de som drabbas har svårt att tala om det – hur ska man som ung elev kunna veta att man blivit sexuellt trakasserad om man inte vet vad det innebär. Det gör också att de som lyssnar inte har lika lätt att ta till sig berättelsen.
– En flicka som jag talade med i en av mina undersökningar sa att hon inte kunde tala med sina föräldrar om det eftersom de inte trodde att sådant förekom i mellanstadiet. De pratar inte heller om det med varandra så de är väldigt ensamma i detta, säger Katja Gillander Gådin.
”Flyttar gränserna”
Det finns enligt Katja Gillander Gådin exempel på att unga tjejer, även i låg- och mellanstadiet, berättar för sin lärare om sexuella trakasserier men att det viftas undan med att ”pojkar är pojkar” eller att ”det går över när de mognat”.
– När tjejernas berättelser negligeras så tror de att det är deras eget ansvar att hantera trakasserierna. De flyttar gränserna för vad man måste acceptera och börjar tänka att det här är något man får lära sig att stå ut med, säger hon.
”Det har betydelse”
Katja Gillander Gådin berättar att hon under sina studier mött elever och lärare som hävdat att det är så vanligt att någon kallas för hora, bög eller liknande så att det inte längre har någon betydelse. Men det tror hon inte på:
– Det är klart att det har betydelse. Jag har i fyra olika studier pekat på att det finns ett samband mellan sexuella trakasserier och hur eleverna mår.
Hon påpekar att hon i sin doktorsavhandling visade på sambandet mellan sexuella trakasserier och psykisk ohälsa – vilket skulle kunna förklara varför unga flickor mår sämre än unga pojkar – och att det också finns studier av andra forskare som visar att sexuella trakasserier påverkar såväl skolnärvaro som val av vidare studier.
Ett komplext problem
Det finns enligt Katja Gillander Gådin flera orsaker till att problemet är svårt att ta tag i. En svårighet är att det inte finns en riktigt bra definition av vad sexuella trakasserier är. Det gör det vanskligare att både se problemen och att ta tag i dem. Ett annat är att problemet är komplext. Det handlar om hur män ser på kvinnor, hur kvinnor ser på män, relationer och maktfördelning mellan könen. Knappast ett ämne för en enskild temadag alltså.
– Man måste arbeta mer generellt med genus och jämställdhet. Och lärarna måste arbeta med sig själva. Det handlar också om hur lärarna uppträder mot varandra, vilka ämnen som anses viktiga. Lärarna måste göra upp med sin biologistiska syn på skillnader mellan könen. Framför allt behövs det mycket mer kunskap om genus och jämställdhet inom lärarkåren, säger Katja Gillander Gådin.
”Börja prata tidigt”
Det kan också vara värt att tänka över den pedagogiska modell som tillämpas. Katja Gillander Gådin har skrivit ett kapitel i boken Normalization and ”outsiderhood” – Feminist readings of a neoliberal welfare state, som publiceras inom kort. Här lyfter hon fram en forskare som hävdar att en auktoritär undervisning inte fostrar elever som är beredda att självständigt agera och reagera, varken mot sexuella trakasserier eller mobbning. Tvärtom, i en auktoritär skola tränas barnen till åskådare.
Helst bör man påbörja arbetet redan i förskolan:
– Man måste börja prata tidigt om kroppen och den personliga integriteten och rätten att sätta gränser. För det händer förvånansvärt mycket i låg ålder, säger hon.