illis_skollotteriet_webb
Foto: Maja Zetterberg
290 kommuner – 290 olika sätt att sköta skolan

Den orättvisa skolan

Kommunledningen har ansvaret för skolan och makten över resurserna. Men ansvaret för utförandet har skjutits ner till rektorer och lärare. 
Enligt experter som Skolvärlden har talat med bidrar det till att skapa en olikvärdig skola, något som ytterligare späs på av alla statliga satsningar på skolan. 
– Vissa tar emot, vissa gör det inte. Så ju fler statliga satsningar, desto sämre blir likvärdigheten, säger Gunnar Iselau, fristående konsult inom skolfrågor och tidigare undervisningsråd på Skolverket.

 

”Kommunaliseringen av skolan blev ett misslyckande”, konstaterar statsvetaren Leif Lewin i sin utredning om det kommunala huvudmannaskapet. Studieresultaten har försämrats, liksom likvärdigheten.

Oavsett vad man tittar på är det stora skillnader i hur kommunerna satsar på skolan. Den totala skolkostnaden varierar mellan 75 000 och 136 000 kronor per elev och år. Kostnaden för undervisning – där lärarlöner och stödåtgärder till eleverna ingår – varierar mellan 34 000 och 74 000 kronor per elev och år. Och spridningen är lika stor när det gäller kostnader för elevvård och undervisningsmaterial. 

Till viss del kan skillnaderna förklaras med kommunernas olika förutsättningar. En glesbygdskommuns många små skolor och långa skolskjutsar kostar. Men det förklarar inte allt. Leif Lewin talar om skillnader i ”effektivitet och ambitionsnivå”. 

Ytterst är det kommunledningen som har ansvaret för hur resurserna används och för att alla elever får det stöd de behöver för att uppnå målen. I Ystad når drygt 9 av 10 elever målen i alla ämnen, i Säffle inte ens 6 av 10.

Till det ansvaret hör också att skapa likvärdighet inom kommunen. Men skillnaderna mellan skolorna inom en och samma kommun kan vara stora.

– Det som saknas från kommunens sida är systematisk styrning och återkoppling. Finns det inte en sådan saknas förutsättningar för att värna kvalitet och likvärdighet, säger Gunnar Iselau, som har genomfört en studie av det kommunala huvudmannaskapet för Skolverkets räkning. 

– Hur elevresultaten blir i en kommun är mer avhängigt föräldrabakgrund och lärarkompetens på den enskilda skolan. 

Gunnar Iselau menar att det avgörande för att resultaten inte förbättras är att kommunledningen har behållit befogenheten att förändra, men samtidigt skjutit ansvaret neråt i organisationen, via förvaltning, till rektorer och lärare. 

– Makt har skiljts från ansvar och det är en dödssynd i en organisation. De som har makt känner inte ansvar och de längre ner, som har fått ansvaret, har ingen makt att förändra situationen. Det är styrningsfelet i kommunerna, säger Gunnar Iselau. 

Han menar att det har bidragit till att kommunledningen saknar kunskap om skolan och då fastnar inte argumenten nerifrån. Det blir ett glapp mellan politikernivå och verksamhetsnivå. 

Kommunerna gör också olika när det gäller statliga satsningar, som lärarlyft, matematiklyft och karriärtjänster.

– Jag fick ge Bertil Östberg, statssekreterare hos utbildningsministern, den lite sorgliga bilden att ju fler statliga satsningar, desto sämre blev likvärdigheten. Vissa tar emot, vissa gör det inte. Det ökar olikvärdigheten, säger Gunnar Iselau. 

Små kommunala huvudmän och huvudmän för fristående skolor tenderar att utnyttja bidragen för skolutveckling i lägre grad. Då detta varit en trend under flera år drar Skolverket slutsatsen att det kan bidra till växande ojämlikhet. Eleverna får olika förutsättningar beroende på var de bor. 

Enligt Gunnar Iselau har satsningar som krävt medfinansiering ställt till problem för små kommuner som inte haft råd. 

I en glesbygdskommun innebär kanske fortbildning i statlig regi långa resor och hotellövernattning, något som tar hela budgeten. Man satsar hellre lite på 30 lärare än låter tre få hela potten. 

– En förvaltningschef i en mindre kommun har dessutom sällan medarbetare och ska hinna allt själv. När det kommer ut ett erbjudande om en statlig satsning så hamnar det långt ner på agendan, säger Gunnar Iselau. 

Något annat som skiljer sig mellan huvudmännen är reglerna för när en elev ska få särskilt stöd, liksom i vilken grad man fördelar resurser efter behov. 

En rapport från Ernst & Young förra året konstaterade att huvudmännen sällan fördelar resurser utifrån konstaterade och dokumenterade pedagogiska behov hos eleverna. Inte heller tas lärarnas kompetens med i resursfördelningsmodellerna. 

– Lärarna är en viktig resurs som inte utnyttjas, som att använda duktiga lärare till elever i störst svårigheter. Där styr inte kommunerna som de skulle kunna, säger Gunnar Iselau. 

Dessutom tenderar man att se lärarkåren och skolorna i kommunen som en stor klump, då missar man att det fungerar olika på olika skolor. Det försvårar utvecklingsarbetet, menar han. 

– Kommunstyrelsen måste ha koll på styrdokumenten och kräva att få återkoppling. Då får man en förbindelse mellan lärare och kommunledning om det som är viktigt och avgörande – kvaliteten i klassrummet. Lösningen är att återföra ansvaret till rätt nivå. Då kan det hända saker, säger Gunnar Iselau.

Han ser också en risk i att de statliga satsningarna passiviserar kommunerna. När staten griper in kan det tolkas som att kvalitetsutveckling är en uppgift för staten. 

– När eleverna inte når målen i matematik, då kommer det statliga pengar. Det blir staten som sköter skolutvecklingen trots att det egentligen är huvudmannens ansvar. 

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm