elever_1
Debatt

Det är inte rimligt att skillnaderna är så stora mellan skolor

Debatt. Här avgörs framtiden för våra barn och det är ett lotteri. Och som vanligt är det de mest resursstarka som vinner, skriver författaren och journalisten Ann-Helén Laestadius.

I snart sju år har jag varit lite av en självutnämnd spion. Tagit mig in på skolor i hela Sverige. Det jag sett har skakat om mig. 

Som författare och föreläsare har jag haft en rätt unik möjlighet att besöka alla typer av skolor, kommunala, privata, storstads- och landsbygdsskolor. Det är alltid lika spännande att öppna dörren till en ny skola och kliva in i klassrummen. 

Men. Enkelt uttryckt är det lika ofta fantastiskt roligt som bedrövligt ledsamt. Skillnaderna mellan dagens skolor är enorma. 

Det går att avgöra statusen på en skola så fort man tar första stegen i korridoren.

Jag har ätit skolmat som borde inspekteras av någon hälsovårdsmyndighet. I lokaler som har en extrem ljudnivå. Med elever som tuggar snabbt och tittar på klockan för att hinna äta på tjugo minuter.

Jag har också varit i skolmatsalar där elever tassar fram i inneskor och äter en ljuvligt doftande lunch och tar för sig av salladsbord som dignar.

Jag har besökt klasser med åtta elever och klasser med trettiofem elever.

Ann-Helén Laestadius
Ann-Helén Laestadius

Jag har gått i korridorer där lärare gapar högt för att överrösta elever som skriker ännu högre. Men jag har också varit i klassrum där ingen skrattar åt en kompis frågor till författaren som är på besök. Alla lyssnar på varandra med respekt.

Jag har mött lärare som verkar ha gett upp, både vad gäller sig själva och eleverna. 

”Har ni läst mina böcker?” frågar jag läraren glatt.

Och får ett suckande svar.

”Det gick inte. De här barnen förstår inte svåra ord.”

Inför eleverna yttras det här. Och jag ser flackande blickar i bänkraderna. 

Men jag har även mött de mest engagerade lärare som tänder ljus i elevernas ögon. Som får dem att tro på sig själva. 

Jag har varit med om elever som rycker upp dörrar mitt i min föreläsning och vrålar till en kompis, elever som beter sig respektlöst mot lärare och kompisar utan att någon säger ifrån. Ordentligt. Jag har varit med om lärare som sagt att de ska gå ut och få tyst på oljudet i korridoren. Bara för att återvända med sänkt blick och ingen skillnad utanför dörren.

Men jag har också träffat lärare som med bara en blick kan få sina elever att lyssna och vara tysta. Varit i klassrum där det nästan vibrerar av förväntan för att barnen är så ivriga inför att få ställa en fråga eller berätta om sin bästa läsupplevelse.

Jag berättar inte vilka de ”dåliga” skolorna är. Jag vet hur svårt det är för en skola att tvätta bort ett rykte. Och jag har pratat med lärarna och rektorerna som kämpar på de där skolorna. Skolpersonal som inte gett upp hoppet om att en dag lyckas tända ett ljus i någons ögon. 

Det går att avgöra statusen på en skola så fort man tar första stegen i korridoren. Ljudnivån och om någon skriker hora brukar vara rätt tydliga värdemätare på hur min dag kommer att bli.

Och allt jag tänker är – det kan inte få vara så här. Det är inte rimligt att skillnaderna mellan skolorna är så stora. Här avgörs framtiden för våra barn och det är ett lotteri. Och som vanligt är det de mest resursstarka som vinner.

Ann-Helén Laestadius, journalist, författare och föreläsare

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm