Det är så enkelt – och så svårt

Vi behöver undvika undervisningens tomma lådor och fylla dem med att eleverna får engagera sig i ämnet matematik. Det skriver Lisa Björklund Boistrup, matematik-I I den  här texten får matematikundervisningen symboliseras av en byrå och jag reflekterar över vad som egentligen finns i byråns lådor. 

När svenska elever svarade på bakgrundfrågorna i Pisa-undersökningen sa de bland annat att undervisningen i matematik innehöll tekniker som forskning har visat vara framgångsrika, till exempel inom formativ bedömning. Tyvärr indikerade resultaten att det inte verkade ha påverkat svenska elevers matematikprestationer positivt. Jag har inga svar på vad det beror på att det ”inte blir bättre”, men jag har några funderingar och de rör innehållet i byråns (läs undervisningens) lådor.

Det har skett en del satsningar på matematikundervisning under flera år. Vi har också haft satsningar på det som kan kallas bedömning för lärande. Ett tecken på det här är att man får upp ungefär en miljon träffar om man googlar undervisning + bedömning. Generellt bygger dessa satsningar på forskning, men ännu har vi inte kunnat se några positivt förändrade resultat för elevers matematikprestationer. En fundering jag har är om vi lärare ibland har ”tomma lådor” i vår undervisning.

Lådan är en metafor för en handling som läraren gör i klassrummet. På ytan kan handlingen se ut som en framgångsrik teknik där elever verkligen får möjlighet att lära sig exempelvis matematik, men i själva verket kan den vara ganska innehållslös och inte bjuda in eleverna på allvar, ja den kan vara en tom låda. En teknik som vi kan läsa om i bedömningslitteraturen är att elever ska få veta målet med undervisningen. Om vi då tittar in i ett klassrum och ser en lärare som berättar för sina elever om målet med lektionen så kan vi se det som ett tecken på en god undervisning. Men om vi tittar lite noggrannare så kan det visa sig att eleverna i själva verket inte riktigt förstår det som läraren berättar, eller så lyssnar de inte. De är inte inbjudna på riktigt i samtalet.

En annan sådan handling kan vara att elever får skriftlig återkoppling i stället för poäng och betyg på genomförda prov. Om återkopplingen blir för allmän och inte har någon ämnesmässig substans så blir eleverna inte inbjudna i ämnesområdet. Exempel på sådan återkoppling är ”bra jobbat” eller ”nu ser jag verkligen att ditt lärande går framåt”. Eleverna får inte veta vad arbetets kvaliteter består i eller vad de bör fokusera sitt lärande på framöver. Handlingar som på ytan ser bra ut når inte fram till eleverna och då blir de det jag kallar tomma lådor.

Andra handlingar förväntas vara mindre bra för elevers lärande. En är att lärare följer läroboken i matematik. Närvaron av läroboken i matematik ges inte sällan rollen att den medverkar till en sämre matematikundervisning. Men det är inte så enkelt. 

Jag har till dags dato bedrivit forskning tillsammans med 24 matematiklärare fördelat på sex olika forskningsprojekt. I alla projekt genomförde lärarna förbättringar i sin undervisning framför allt med stöd av varandra. 

Vi samlade material av olika slag och vi analyserade detta utifrån våra syften och frågeställningar. Under projektet diskuterade vi också vad som kunde anses som med- och motkrafter för en förändrad matematikundervisning. I projekten spelade frågan om läroboken en underordnad roll. Det jag som forskare kunde se var att det inte i sig var närvaron eller frånvaron av en lärobok som spelade en avgörande roll för kvaliteten på kommunikationen i klassrummet. 

Vad är det då som är viktigt i undervisningen? Det är en komplex fråga och ju mer jag tänker på metaforen med tomma lådor, desto enklare verkar den. Vi behöver undvika undervisningens tomma lådor och fylla dem med att eleverna får engagera sig i ämnet matematik. Det hjälper inte långt om läraren är den enda som kommunicerar matematik i undervisningen. Det hjälper inte heller långt om det används olika tekniker som enligt forskning visat goda resultat, om dessa inte används med ett fokus på matematikens förmågor och med elevers aktiva engagemang. Precis så enkelt – och svårt – är det.

/Lisa Björklund Boistrup, didaktiskt inriktad forskare vid Linköpings universitet och Stockholms universitet