”Det finns inga konkreta fakta”

Författarna till debattartikeln ”Abstrakta fakta är bra i alla åldrar” (Skolvärlden 16 november) har ett viktigt budskap. Men detta riskerar att gå läsaren förbi. Orsaken är att ordet fakta används på ett felaktigt sätt samt att två andra viktiga begrepp saknas. Låt oss börja med ordet fakta.

Det finns inga ”konkreta” fakta. Och för den delen inga ”abstrakta”. Varje varseblivning kräver något som går utöver uppfattandets här och nu. Att till exempel se föremålet på dörrmattan som en sko förutsätter att det framträder som en sko, som ett exempel på skor. Därför är alla varseblivningar både konkreta och abstrakta.

Att lära sig konkreta fakta som meningslösa stavelser (Ebbinghaus), är inte bara meningslöst utan också omöjligt. Det finns heller ingen lärare som sysslar med sådan verksamhet. När en elev lyssnar på läraren eller läser i en lärobok är varje ord fyllt av innebörd. Till och med de meningslösa orden som ju är exempel på något obegripligt och därmed begripliga som just obegripligheter.

Det finns ett annat problem med artikelns användning av ordet fakta som har att göra med tidens betydelse för kunskapens natur. Språkkänsliga människor reagerar instinktivt när någon påstår att det är ett faktum att solen går upp imorgon. Någonting är ju ett faktum först när det inträffat, så klart. Eftersom artikeln använder ordet fakta på ett felaktigt sätt, träffar den inte mitt i prick. 

Bort med ”konkreta” och ”abstrakta” fakta.

Vad är då det viktiga budskapet? Jo, det är vad författarna snuddar vid när de skriver om ”teoretiska principer bakom den konkreta världen” och att dessa ”är avgörande för att utveckla ämneskunskapen”. Hela artikeln hade behövt skrivas om och då på följande sätt: Bort med ”konkreta” och ”abstrakta” fakta och in med de tre orden faktum, teori och prognos begreppsliggjorda på följande sätt.

Kunskap om fakta är kunskap om det som finns/händer och det som funnits/har hänt. Teori är förklaringen till fakta. Utifrån teorin kan vi göra prognoser.

Detta låter enkelt. Den största stötestenen är förmodligen att det vackra, gamla grekiska ordet teori används på fyra sinsemellan motstridiga sätt i svenska språket:

• När man läser sig till kunskap, t.ex. körkortsteori.
• Antagande eller hypotes, t.ex. i polisens arbete för att lösa ett brott.
• Motsatsen till praktik, t.ex. ”det fungerar i teorin men inte i praktiken”.
• Ett system av påståenden som förklarar faktiska händelser, t.ex. evolutionsteorin, prismekanismen, aktör och struktur, grammatik.

Det finns mycket att vinna om lärare förmåddes att ta till sig dessa distinktioner. Först därefter kan de relativt enkla begreppen fakta, teori och prognos vinna inträde. Vad händer då?

Jo, det enfaldiga pratet om ”fakta och analys” kan äntligen styras undan till förmån för en i verklig mening framåtsyftande diskussion, inte bara om styrdokumentens utformning utan också om sådant som bedömning, extra anpassning, åtgärdsprogram och betyg. För att inte tala om vilka språng som elevernas kunskaper på lite sikt skulle ta.

Gunnar Hyltegren, lärare och privatfilmare