Elevhälsa
”Farligt behandla alla med KBT”
Annons
”Disa är inte terapi”
Disa-metoden kritiseras för att behandla alla elever terapeutiskt – trots att de inte upplever några problem. Men en av instruktörerna menar att manualen inte alls är behandlande, utan bara förebyggande.
Eva-mari Thomas är Disa-instruktör och socionom. Hon menar att Disa inte alls är en behandling, som forskaren Anette Wickström påstår i en intervju med Skolvärlden.
– Disa är ett ganska lättsamt förebyggande program, en må bra-kurs. Det förebygger stress och depressiva symptom, och är ingen behandling mot depression. Om en elev är deprimerad så ska den ha riktig behandling.
Men Disa utgår ju från KBT.
– Ja, KBT fungerar bra på unga människor, rent terapeutiskt. Men det här är inte terapi, utan en metod som inspirerats av KBT. Och metoden fungerar väldigt bra.
Risken är att man skapar problem hos eleverna som inte fanns innan, menar forskaren Anette Wickström. Hur ser du på det?
– Att sätta ord på något innebär inte att man skapar något som inte redan fanns. Det öppnar en dörr till att prata om det svåra om man vill, i gruppen eller med ledaren efteråt.
I era enkäter till eleverna finns frågor som ”har du funderat på självmord”. Ser du några problem med att ställa dessa frågor till unga elever?
– Jag tycker inte det är ett problem. Eleverna tycker ofta att vuxna ”fegar ur” när det gäller viktiga frågor. Oftast svarar eleverna nej och ibland undrar de varför frågan står med. Då pratar vi om varför den gör det. Ibland berättar de om vänner eller andra och då pratar vi om det.
Är det lämpligt att till exempel lärare jobbar med terapeutiska frågor?
– Jag brukar försöka fokusera på elevhälsoteam eftersom det kan vara svårt för lärare att ta diskussionerna. Lärare hamnar på två olika stolar eftersom de till exempel sätter betyg på eleverna. Det finns dock väldigt duktiga lärare som är gruppledare inom Disa.
Är en grupp i skolan verkligen rätt forum för elever med verkliga problem att prata om det?
– De eleverna hoppas jag redan har stöd och hjälp utanför skolan. Men jag skulle sägas att skolan är det enda ställe där man kan jobba förebyggande ”på riktigt”, eftersom man där kan nå barnen i ett relativt tidigt stadium. Genom att arbeta på det här sättet hittar man fler elever som behöver mer hjälp än vad vi kan erbjuda i skolan.