Driver Skolverket en egen politisk agenda om likvärdigheten?

Maj 2012, ganska precis ett år efter att Anna Ekström tillträtt som generaldirektör, kallade Skolverket till presskonferens. Budskapet var att skolan blivit mindre likvärdig och att skolvalet ”med stor sannolikhet bidragit till denna utveckling.”

Idag, snart fyra år senare, vet vi att påståendet om att likvärdigheten försämrats saknar stöd i fakta och forskning. Ändå fortsätter Skolverket att vara luddiga i frågan.

Den påstådda försämringen i likvärdigheten används som utgångspunkt av regeringen i viktiga utredningsdirektiv för att inskränka skolval och företagande i välfärden.

Svenskt Näringsliv släppte nyligen rapporten ”Likvärdigheten i den svenska skolan”, skriven av ek. dr David Sundén och ek. kand. Malin Werin. I denna görs en omfattande genomgång av begreppet likvärdighet utifrån skollagen och skolforskningen. Författarna betonar, precis som Skolverket, att likvärdighet kan beskrivas utifrån aspekterna tillgång, kvalitet och kompensation.

Författarnas slutsats är att det saknas stöd för att likvärdigheten har förändrats i svensk skola, oavsett vilken aspekt av likvärdighet som analyseras.

Till skillnad från 2012 bekräftar Skolverket nu att inga elevgrupper kan påvisas fått det sämre i termer av skolresultat sedan slutet av 90-talet. Detta när hänsyn tas till föräldrarnas inkomst och utbildningsnivå. Annorlunda uttryckt har ”familjebakgrundens betydelse för betygsresultaten” inte ökat i betydelse.

Samtidigt brister Skolverket i tre avseenden kring likvärdigheten. För det första i kommunikationen. Trots att Skolverket betonar att likvärdighet måste analyseras utifrån en mängd indikatorer återkommer de ständigt till enbart ett enskilt utvalt mått. För det andra i analysen. De ökade resultatskillnaderna mellan skolorna, vilket är det mått som Skolverket ständigt återkommer till, förklarar forskarna med förändringar i elevsammansättningen. Detta bör inte betraktas som ett likvärdighetsproblem, något som har påpekats många gånger under senare år i olika sammanhang och av olika skolforskare.

För det tredje vad gäller forskningsstöd. Det är oklart varför Skolverket fortfarande hänvisar till sina teser från 2012 (om orsaker till s.k. ”skolnivånivåeffekter”) när dessa saknar täckning i forskning och empiri. Något som framgår i Skolverkets rapport från 2012.

Skolverket glider i sin tolkning av likvärdighet i skolan till att omfatta även andra samhällsproblem. En mer homogen elevsammansättning anses ”i sig” utgöra ett problem för likvärdigheten.

Anna Ekström öppnade nyligen i en intervju i Skolvärlden (26/1) för att Skolverket ”tekniskt sett” kan ha fel kring likvärdigheten, som även reduceras till en ”etikett”.

– Om man bestämmer att ökade resultatskillnader mellan skolor inte skulle vara ett likvärdighetsproblem, då har man tekniskt sett rätt – men i så fall återstår att vi har ett reellt problem i samhället med växande skillnader mellan skolor och en ökande skolsegregation. Det har vi oavsett om vi sätter etiketten likvärdighet på det eller inte.

Ekström har rätt i att andra stora reella samhällsutmaningar måste hanteras och tas på allvar. Men det är inte detsamma som att påstå att likvärdigheten har försämrats och att det fria skolvalet ”med stor sannolikhet” bidragit till detta. Dessa andra utmaningar kräver också andra åtgärder inom, inte minst, arbetsmarknads-, bostads- och integrationspolitiken.

Skolverket bör redogöra för sin sammanvägda syn på utvecklingen av likvärdigheten, varför de delvis avviker i sin tolkning av begreppet samt utgå från forskning i sina ställningstaganden. Detta för att inte riskera att kritiseras för att driva en egen politisk agenda.

Fokus borde sedan vara att lösa de reella och akuta problemen i svensk skola: att utrikes födda barn inte får behörighet till gymnasiet, kvalitetsproblemen och kunskapsutarmningen.

Mikael Witterblad, fil.dr. i nationalekonomi och ansvarig för välfärdspolitik vid Svenskt Näringsliv.