En annan attityd tack!

En ny FN-rapport visar att beslutsfattare och skolväsendet inte har tillräckliga kunskaper om funktionsnedsättningar. Det är ingen nyhet. Däremot är det få som vet att specialpedagoger inte har några obligatoriska kurser om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), även kallat bokstavsdiagnoser, på sin utbildning. Kurser om NPF kan man läsa efteråt. Om man vill.

Att prioritera vissa funktionsnedsättningar framför andra på det specialpedagogiska programmet är diskriminerande, men speglar den offentliga debatten.

Alla läser vi krönikor och debattartiklar om bokstavsdiagnoser. Högljudda kritiker i maktposition varnar för att vi stämplar och kategoriserar människor genom att diagnosticera dem. Dessa kritiker har yrkestitlar långt ifrån neuropsykiatrin, men det hindrar dem inte från att vara språkrör för en grupp de själva inte tillhör. 

Idé- och lärdomshistorikern Karin Johanisson är en av många som uttrycker skepsis. I tidningen Specialpedagogik (12-02-09) säger hon att ”ett barn med autism eller ADHD kommer att behandlas på ett visst sätt, kanske erbjudas avskalade miljöer i skolan, vilket kan förstärka känslan av att vara avvikande. Det gäller generellt för psykiatriska diagnoser att en diagnos riskerar att fördjupa de symtom som svarar mot diagnosen”.

Skulle Karin Johanisson säga samma sak om dem som har astma- och allergi, narkolepsi, syn- eller hörselnedsättning? Lisa ska akta sig för hörapparat, det riskerar att fördjupa de symtom som svarar mot diagnosen. Kalle ska undvika glasögonen, det riskerar att förstärka de symtom som svarar mot diagnosen. Så här kan bara en person med makt och inflytande uttrycka sig utan att någon reagerar.  

Ju tidigare stöd och behandling sätts in, ju bättre är prognosen. Något som är en självklarhet när det gäller alla andra sjukdomar/tillstånd. Men nyttan med en NPF-diagnos överröstas alltför ofta av inflytelserika, men okunniga kritiker, som i humanismens namn spär på fördomar. Till exempel att bokstavsdiagnosen medför en skamstämpel för barnet. Men det är inte skamligt att ha en osynlig funktionsnedsättning. Det är våra attityder som är skamliga!

Skammen handlar om att vi värderar diagnoser på olika sätt. Astma allergi och diabetes 2 har ökat lavinartat på senare tid, något man rapporterar om utan värdeladdade ord som stigma och stämpling, vilket ofta är fallet när ökningen av bokstavsdiagnoserna kommer på tal. 

När det gäller astma, allergi och diabetes 2 analyseras orsakerna till ökningen i mycket högre utsträckning jämfört med orsakerna till NPF-diagnosernas ökning. 

För dem som lever med NPF är struktur, kontinuitet, förutsägbarhet, tydlig kommunikation, planering och stimuli reducering i olika hög grad viktiga faktorer för en fungerande tillvaro. Brister i de exekutiva funktionerna är vanligt, vilket handlar om en oförmåga att planera och organisera sitt liv. Många har svårt att avläsa de sociala koderna vilket kan leda till svårigheter i umgänget med andra. Detta är inte kompatibelt med dagens samhälle där social kompetens, flexibilitet, stresstålighet, förändringsbenägenhet, och förmåga att styra och planera sitt arbete själv premieras mer än någonsin.

Många av dagens hemmasittare har NPF-diagnoser. Föräldrarna, som informerar skolan om barnets behov, kan mötas av nonchalans på grund av den utbredda uppfattningen att bokstavsdiagnoserna egentligen inte finns.

FN:s rapport är en väckarklocka på mer än ett sätt. Den som gräver djupare i frågan upptäcker dessutom att det finns hierarkier inom området funktionsnedsättningar.

Helena Berglund
Frilansjournalist