”En kamp att få bli en del av Sverige”

Vi kommer från ett år av frågetecken, frustration, oro men ändå ambitioner. En pandemi rullar in över Sverige och vi har restriktioner som gör att medmänskligheten är viktigare än någonsin. Håll avståndet, umgås inte – tvätta händerna. Fredagen den 13:e november närmar sig, mitt i den andra vågen av detta virus som drar fram, just denna månad av alla – mörkret, vemodet. Kan något gå bra en sådan dag? En ung svensk brottare trotsar oddsen, på den internationella otursdagen kommer beskedet.

Den här historien börjar egentligen redan 2014, den avgående statsministern Fredrik Reinfeldt håller tal med anledning av utvecklingen i världen. Flyktingströmmar börjar bli påtagliga och en våg av ondska strömmar fram som fyller medelhavet med överfyllda båtar, människor som i skräck – det finns ingen annan utväg – försöker nå Europa. Helvetet på jorden blir faktiskt och människor dödas, torteras och än värre blir av med sina barn, eller blir med barn på fruktansvärda sätt. Reinfeldt ber Sveriges befolkning att öppna sina famnar inför de som nu flyr, och det gör vi!

Året 2015 kommer alltid kommas ihåg som ett år där Sverige var landet som tog emot flyktingar, och sett till antalet långt fler, i förhållande till folkmängd, än övriga länder i Europa. Jag tror att alla på något sätt påverkades, och det fanns så otroligt mycket bra som hände – så många som gjorde allt för att fånga upp och välkomna människor från Syrien och Afghanistan. De hade genomlidit allt det värsta vi kan tänka oss. Ofta var det barn, killar och tjejer som kom ensamma.

På den vägen kom Inaya till Sverige. Ensam kille, ovetandes av vad som väntade och utan att veta vad som hänt med familjen där hemma. Det som förföljde honom var en rädsla som gjorde att han visste att trots sin saknad skulle han inte kunna vända hem utan att riskera sitt liv.

Att försöka bidra, skänka pengar och engagera sig är i mina ögon stort och beundransvärt. Men en familj bestämde sig för att det även fanns hjärterum – Anna och Niclas landade, efter noga avvägande, i att det finns utrymme för Inaya i deras hem och liv, och hela familjen omfamnade honom. Brottarfamilj som de är så kom han, helt otroligt, till likasinnade. Det fanns liksom en gemensam faktor och grund att bygga in Inaya i familjen genom. Han blev snabbt en son, en bror och en uppskattad klubbkompis.

Min telefon ringer.

Jag jobbar som rektor på en högstadieskola i Västerås och min biträdande rektor Kicki Rausmark har bestämt sig för att vi ska ta emot flyktingar i vår skola – frågan har kommit centralt ifrån, ingen har någon aning om hur det ska gå till, men hon hade bestämt sig. Det kommer så många, de har så olika bakgrund och så många behov. Vi bestämde oss tidigt för att strunta i ”boxen” och tänka fritt – vad kan vi ge, vad kan vi göra – vad behöver de?

Vi bestämde oss på skolan för att oavsett vad, så ska vi göra allt för att lära känna vilka de är – inte flyktingen – utan personen

Jag sökte kontakter och fick hjälp av till exempel Anna Kaya på @NCandraspråk (twitter). Vi bestämde oss på skolan för att oavsett vad, så ska vi göra allt för att lära känna vilka de är – inte flyktingen – utan personen. Jag tror våra nya elever, tjejerna och killarna från Syrien och Afghanistan kände det, det gick så jäkla bra. Vi hade så roligt och lärarna på skolan skapade en miljö som var magisk för ALLA elever på skolan, alla blev involverade.

Som sagt – telefonen ringer, det är Anna. Hon har själv gedigen bakgrund i utbildningsväsendet och har hört om vad Kicki har på gång – kan Inaya börja hos er?!

Klart han kan – och jäklar vilken utveckling. Han börjar studera, träna, hittar vänner. Inaya blir snabbt, som många andra killar och tjejer som kom till oss, en i gänget på skolan. Alltid artig, alltid respektfull – tog hand om sina klasskompisar och var vetgirig på lektionerna trots att han saknade språket. Under några år där allt flöt på och Inaya blev en självklar del av sin familj med Anna och Niclas, skolan, sin klubb i brottning, så började samtidigt kampen.

Ja, någonstans under den här perioden började en kamp att få bli en del av Sverige. Det var han ju redan, på riktigt i vardagen, men kampen var rent juridiskt. Drömmen om uppehållstillstånd började för Inaya, trots att han är lika självklar i vårt samhälle som vilken annan ungdom som helst. Sverige och Västerås är hans hem, Önstaskolan hans utbildning och han har en fantastisk familj som älskar honom.

Men Inaya får avslag.

BIG mistake Migrationsverket, huge.

Eller egentligen regelverket de agerar efter så klart. Men nu börjar Anna surna till – och för att referera till en känd fotbollsspelare, Ronaldo, så hade hon en bestämd uppfattning:

– Jag står här!

Och det har hon gjort, så klart med stöd av familjen och oanade krafter från omgivande samhället. Facebookgrupper, debattinlägg, protester – blod, svett och det går inte att mäta alla tårar som spillts mellan 2015 och 2020. Först på grund av de historier som Inaya stapplande berättat om sin flykt, men senare för att han inte får stanna.

Inaya får först avslag på sin ansökan, och som sig bör går frågan då vidare till förvaltningsrätten. Anna och Niclas ger sig inte men det blir avslag även där och vid 16 års ålder får Inaya reda på att han har 2 år kvar innan han utvisas. Det är ju när du är 18 år som en utvisning verkställs.

Du är från Afghanistan och enligt vår lag och bedömning ska du tillbaka

Först är Inaya tvungen att fly för sitt liv – lämna allt han vet, allt han känner och dem han älskar. Han kommer till Sverige och finner ett nytt fundament, en familj och en trygghet, så även framtidsutsikter. Men då börjar allt om igen, jag tar Inayas perspektiv, han känner sig inte längre önskvärd. Jo, självklart av sin familj, vänner, föreningen och skolan, men inte av Sverige. I två års tid ska han nu vänta på att bli utskickad ur landet. Vad gör man då? Inaya gör det som hans värdegrund säger är rätt – kunskaper, han går i skolan – idrott, han kämpar i ringen som aldrig förr – familj, där är han redan självklar.

Kampen fortsätter, outtröttligt fortsätter numera en hel rörelse att försöka få det svenska rättsväsendet att förstå att det i princip håller på att utvisa en del av vår framtid. Om vi, Sverige, ska resonera så här så kommer vi förlora en del av en generation som kan bygga landet. För det ska sägas i det här sammanhanget – det kom så många ungdomar, killar och tjejer, 2014–2016 som gör vårt land bättre – att många beslut om avslag är steg bakåt i utvecklingen.

Inaya tränar på i brottningen – han är i Sverigeeliten, han pluggar och planerar för framtiden, samtidigt som hotet ligger över honom – du är från Afghanistan och enligt vår lag och bedömning ska du tillbaka. Familjen börjar misströsta men överklagar så klart.

Dagen börjar närma sig då ett nytt beslut ska komma, den där otursdagen i november.

Men…

Fredagen 13 november 2020 fick Inaya uppehållstillstånd.

Av hela mitt hjärta – grattis! Visst, dels till Inaya och hans familj, men främst till oss, till Sverige – vilken vinst för oss alla.
 

Jens West, Universitetsadjunkt i pedagogik och avdelningschef på Mälardalens högskola.

•  Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden