En lärares bekännelse

Jag är en av de lärare som man pratar om i OECD-rapporten 2015. En lärare som inte alltid har visat höga förväntningar på mina elever. Jag har gett eleverna enklare uppgifter än vad de skulle kunna klara av med en viss ansträngning.

Jag inser att jag har haft en del i att resultaten sjunkit nationellt för att eleverna inte har fått en bra utbildning på tillräckligt djup nivå och med tillräcklig bredd. Men jag har ändå försökt.

Jag har försökt ha förväntningar, men jag har mött motstånd. En elev tyckte att han i Svenska 2 inte ska behöva läsa en roman på flera hundra sidor. Eleven hade inga egentliga lässvårigheter, men var en ovan läsare. Eleven gick till rektor, som ställde sig på elevens sida. Hen tyckte att det var onödigt att begära detta av eleven.

Eleven läste aldrig boken. Jag kunde inte diskutera symbolerna i berättelsen med eleven, inte hur texten samtidigt berättar en helt annan historia, inte visa hur texten kan öppna upp en läsares ögon för det osagda, inte diskutera karaktärerna i texten och hur de speglar oss i olika stadier i livet eller våra olika delpersonligheter. Eleven fick godkänt ändå.

En elev var frånvarande större delen av undervisningen och presterade inte på godkänd nivå. Jag blev uppringd på kvällstid av en anhörig till eleven som tyckt att jag ändå borde ha godkänt och menade att jag ”njöt av att plåga elever”.

Jag har jobbat på flera gymnasier där rektorer har menat att lärarna sätter för låga betyg jämfört med grannkommunerna. Man har utan att titta närmre på lärarnas bedömning, utgått från att den bör korrigeras. Man har inte frågat sig om det är så att de andra skolorna ligger för högt.

Jag har ifrågasatts av en obehörig kollega som tyckt att jag har begärt för mycket av eleverna, att det har varit fel på min bedömning, min undervisning etc. Hon har aldrig besökt mig i klassrummet eller diskuterat bedömning av klassen, där en familjemedlem till henne studerade. Vid ett möte med kollegan och chefen påpekade jag det olämpliga i kritiken. Rektorn, som inte heller hon hade lärarbehörighet eller pedagogisk erfarenhet, reagerade med ilska och höll istället med kollegan.

Samma rektor menade att jag var ”för petig” i min bedömning och ansåg att om andraspråkseleverna kunde klara yrkeskurser så borde de väl kunna klara kurserna i svenska som andraspråk, underförstått, om jag inte bedömde eller undervisade fel. Samma åsikt framfördes av Syv. Jag har mött yrkeslärare som ifrågasatt vad litteratur egentligen ska ge elever som ”bara ska jobba praktiskt”.

I lönesamtal har jag nekats högsta lönepåslaget eftersom jag inte haft tillräckligt hög andel godkända elever. Rektorn hade inte besökt mig i klassrummet, aldrig frågat hur jag sätter betyg eller hur jag undervisar. Rektorn frågade inte om förkunskaper och om tidigare betyg verkligen motsvarade kunskaperna. Hade jag gett högre betyg så hade jag kunnat få högre lön.

Motstånd från föräldrar och elever har fått mig att sänka undervisningsnivån. Men jobbigast är det interna motståndet mot förväntningar på eleverna, det som kommer från kollegor och från chefer. Ska jag prioritera god nattsömn, nöjda elever, föräldrar och medarbetare samt bättre löneutveckling, eller ska jag ha den undervisningsnivå jag tycker är rimlig?

OECD visar att lärares förväntningar och krav på elever är för låga i svensk skola och att det får dem att underprestera. Man menar att vi behöver en skola som visar högre förväntningar. 

Det tror jag med. Men hur bemöter jag motståndet?

// Legitimerad lärare, 49 år