En lyhörd skola blev lösningen för Jasmine

Doften av nybakta kärleksmums sprider sig i hemkunskapsrummet. Jasmine och hennes kompisar tar förväntansfullt var sin smakbit. Sedan fortsätter de att tjafsa om vems tur det är att diska. Det är en helt vanlig dag för Jasmine Garip Nilsson på Malmö Idrottsgrundskola. Precis så som hon vill ha det.

– Jag blev sjuk när jag gick i sexan. När jag började på högstadiet var det lite som att börja om på nytt. Det var en ny miljö, med nya människor och jag tyckte det var väldigt skönt. Här kunde jag vara mig själv igen, inte bara någon med cancer. Ibland ställde kompisarna frågor och då svarade jag, men det var aldrig någon stor grej, förklarar Jasmine.

Det var under årets sista vecka 2013 som Jasmine fick diagnosen. Huvudvärken och dubbelseendet berodde inte på ett synfel utan på en hjärntumör. Hon opererades och fick strålning i en månad, därefter cellgifter en gång  i månaden i ett år.

Under behandlingen missade hon vårterminen i sexan. Hon studerade en hel del hemma och på sjukhusskolan och kunde återvända till skolbänken när det var dags att börja högstadiet. Det var också då hon insåg att hon hade halkat efter kunskapsmässigt.

– Jag kan inte påstå att jag saknade skolan jättemycket när jag var hemma. Det jobbiga var att försöka komma ifatt när jag sedan började sjuan. Jag hade ju missat mycket och låg efter, det insåg jag då, berättar hon.

Att hålla jämna steg med klasskompisarna och dessutom ta igen det hon missat, samtidigt som hon behandlades för sin sjukdom var ingen lätt sak. Men Jasmine hade god hjälp. Från sin familj självklart, men också från förstående klasskompisar och en handlingskraftig skolledning. Och inte minst från en mentor med en sällsynt förmåga att göra nytta där det verkligen behövs.

– Genom simhoppet kände jag Pernilla sedan tidigare så det var en extra trygghet. Hon har betytt jättemycket. Hon stöttar mig, hjälper mig och har varit där hela tiden och frågar hur jag mår och så, berättar Jasmine.

För Pernilla Gundersen var det en ny utmaning i rollen som mentor att ha en cancersjuk elev. Hon hade stor hjälp av att samtala med Jasmines läkare och personalen på sjukhusskolan. Hon hade också en bra dialog med Jasmines föräldrar tidigt.

– Jag har försökt att göra det bästa av  situationen. Det har underlättat fantastiskt mycket att Jasmine var och är så bra på att prata öppet om hur hon mår. En öppen och rak kommunikation tror jag är helt centralt för att få en fungerande situation i skolan, säger Pernilla.

Det märks tydligt att Jasmines och Pernillas relation är något annat än en vanlig elev/mentor-relation. De har en rak kommunikation som säkert kan röra upp känslor ibland, men den är alltid ärlig.

Undervisningen anpassades efter Jasmines behov under behandlingen och till viss del är den anpassad även nu. Hon skriver aldrig några prov på eftermiddagen, det är då tröttheten brukar slå till. Hon har som regel också lite längre tid på sig att göra proven och gör fler muntliga redovisningar i stället för skriftliga.

– Vi försökte hela tiden vara väldigt lyhörda och låta Jasmine styra hur mycket och vad hon skulle göra. Det gäller att hitta balansen. Målet måste vara att hon ska klara betygen, men man får inte heller pusha för hårt. Betygen är inte det enda som är viktigt i skolan, varken för Jasmine eller för någon annan, säger Pernilla.

För Jasmine, liksom för de flesta av hennes klasskompisar, är idrotten minst lika viktig. Pernilla, som själv har ett stort simhoppsintresse, beskriver henne som en ”supertalang”. Självklart har hon inte kunnat träna på samma sätt som kompisarna under sjukdomen och behandlingen, men idrotten har ändå spelat en stor roll för Jasmine under hennes tuffa väg tillbaka.

– Simhoppet betyder mycket för mig, då tänker man på något annat, skingrar tankarna. Men jag har inget särskilt mål med simhoppet. Jag gör det för att det är kul, säger Jasmine.

Numera är Jasmine med på alla lektioner i skolan och hon tränar simhopp dagligen. Hon har kämpat sig genom mörkret och kommit ut på andra sidan. Men helt återställd är hon inte. Hon blir ganska snabbt trött och får svårt att koncentrera sig. Ibland sätter huvudvärken in.

– Vi fick väldigt bra information som handlade om situationen under sjuk- domen och behandlingen, men nästan ingenting om situationen efteråt, funderar Pernilla. Alla tänker ju att Jasmine  är färdigbehandlad och att allt är frid och fröjd, men så enkelt är det ju inte. Hon lider fortfarande av sviterna och jag förstår att det måste vara frustrerande att inte alla inser det. Den situationen var vi inte riktigt beredda på.

Men trots problemen har Jasmine klarat det hon föresatte sig. När hon nu gick ut åttan hade hon inte underkänt  i något ämne.

– Det är verkligen en superprestation, säger Pernilla. Men Jasmine är ju också en riktig fajter. Under hela sin behandling insisterade hon på att vara med på alla lektioner, göra alla prov och redovisningar. Hon ville inte missa en enda minut och var egentligen bara borta de dagar då hon fick behandling, annars kämpade hon sig till skolan varenda dag, även när hon var trött och egentligen mådde rätt dåligt. Det kan jag verkligen beundra.

Rektorn: Vi fokuserar på det friska

Jasmines rektor Richard Ohlqvist menar att hans viktigaste uppgift är att skapa ett öppet klimat där situationen kan diskuteras fritt utan hemlighetsmakeri.

– När jag fick reda på att Jasmine skulle börja hos oss och fick information om vad hon hade gått igenom funderade jag ganska mycket på hur vi bäst skulle hantera situationen. Jag kom fram till att det bästa nog är att fokusera på det friska, det som är bra och fungerar, berättar rektor Richard Ohlqvist.

Rent praktiskt innebar det bland annat att man lade stor fokus på Jasmines träning och försökte se till att den kunde fungera så normalt som möjligt.

– Jasmines egna synpunkter vägde självklart tungt och för henne är idrotten otroligt viktig. Hon har en stark vilja där och den försökte vi ta tillvara och uppmuntra. Jag tror att  simhoppet blev ett andningshål för Jasmine. Att få träffa alla de andra ungdomarna, träna och tävla tror jag har betytt väldigt mycket för hennes rehabilitering.

Jasmines mamma Linda kom till skolan och gav information till personalgruppen, liksom Jasmines läkare.

Rektorn försökte skapa förutsättningar så att alla fick den information som behövdes. Han var också med i de återkommande diskussionerna som fördes kring Jasmines undervisning.

– Undervisningen fick anpassas så att Jasmines arbetsbörda blev rimlig. Vi diskuterade det mycket och gjorde säkert både rätt och fel. Det får ju inte heller bli för låga krav, man måste hitta  balansen.

Sjukhuslärare efterfrågar bättre kontakt med lärarna

Det är lätt hänt att tappa kontakten med sin skola under en sjukhusvistelse. En av sjukhusskolans uppgifter är att se till att det inte händer. Det berättar sjukhusläraren Carina Lindquist, som stöttade Jasmine under hennes sjukhusperiod.

Sjukhusskolans uppgift är inte bara att ge eleven undervisning under tiden på sjukhuset utan också att hålla kontakten med hemskolan – ett väl så viktigt åtagande.

– Det är jätteviktigt av flera skäl. Först och främst eftersom eleven måste känna delaktighet och känna sig viktig, även om han eller hon är sjuk. Sedan handlar det så klart om skolarbetet och att eleven får del av samma undervisning som klasskamraterna. Annars är risken stor att återkomsten blir jobbig, säger Carina Lindquist på Barnsjukhuset i Lund.

Sjukhusskolan bjuder som regel in både lärare och klasskamrater för ett besök. Syftet är att etablera kontakt och berätta om sin verksamhet.

Undervisningen på sjukhusskolan bedrivs delvis i grupp, delvis individuellt och inte sällan på elevens sjukrum. Förutsättningarna är självklart vitt skilda mellan olika elever.

– Det gäller att vara lyhörd för varje elevs behov och förmåga. Det är så olika hur man mår. Vissa kan gå i skolan utan problem mellan  behandlingarna, andra får man gå varligare fram med.

Vilket är skolornas vanligaste misstag?

– Att man inte svarar på mejl eller telefon när vi hör av oss. Tyvärr är det inte alla som förstår hur viktig den kontakten är. Sedan förstår jag också att många lärare är väldigt stressade, men det här är en sak som bör prioriteras, konstaterar Carina.

Texten är tidigare publicerad i Barn & Cancer