”En rektor ska ha järnkoll, mod – och kärlek”

En genomsnittlig rektor lägger drygt hälften av sin tid på administration. 18 procent av tiden ägnas åt pedagogiskt ledarskap. Det visar en studie från Skolverket. Samtidigt pekar Skolverket på betydelsen av rektorns pedagogiska uppdrag och säger att det bör prioriteras. 

De tre rektorer som Skolvärlden sammanfört på Vittra Telefonplan i södra Stockholm håller med. Ju mer tid de får ägna åt det pedagogiska ledarskapet desto bättre. 

Vad lägger ni in i begreppet pedagogiskt ledarskap? 

Helena Lindqvist: För mig är pedagogiskt ledarskap att ha fullt fokus på kunskapsuppdraget. Det handlar om kunskapsuppföljning. I vilka ämnen kommer skolan till korta? Varför gör vi det? Nu är matematikresultaten inte så bra, vad kan det beror på? Och därifrån driva de pedagogiska utvecklingsfrågorna. 

Johan Kant: Det handlar också om att styra upp verksamheten och få med sig alla så att vi drar åt samma håll. Och det handlar om all personal: vaktmästare, kökspersonal och lärare. Man måste skapa vi-känsla, att vi ska göra det här tillsammans. 

Anna Magnusson: Det är också viktigt att vara nyfiken. Som rektor måste man vara intresserad av vad som pågår – hela tiden – i korridoren, i fikarummet, i klassrummen. Oavsett om jag kommer in i en lärmiljö som jag sen följer upp genom samtal eller om jag träffar personal ute i verksamheten och frågar: Hur tänker du om detta eller detta? så är det pedagogiskt ledarskap. Det är där jag snappar upp vad personalen tänker, vilka önskningar de har, vad
de ser som svårigheter och vad som behöver utvecklas.

Johan: Sen ska man ha klart för sig att även om det pratas mycket om att man ska vara pedagogisk ledare så är problemet många gånger att fokus hamnar på annat. Budget är prio ett, sen personalfrågor och organisationsfrågor. För att inte tala om all administration som ligger på rektor. Pedagogiskt ledarskap får man ofta ägna väldigt lite tid åt. 

Fokus på kunskapsuppdraget, säger ni. Hur gör ni det i praktiken?

Anna: Grunden är att ha en plan för arbetet. Nu besöker vi de här klassrummen, det här vill vi titta på och diskutera, man bokar in
efterföljningssamtal och följer hela tiden upp.

Johan: Man måste vara jättetydlig med målsättningen och hur man ska nå dit och, som Anna säger, följa upp, hela tiden, och på något sätt hitta åtgärder för att man ska lyckas. För vi kan aldrig skylla på eleverna. Jag brukar vara lite hård och säga att det är ju inte ett gäng babianer som sitter i klassrummet. Om man har en klass i tre år på lågstadiet, så är det klart att man kan lära dem läsa, skriva och räkna. Jag tror att alla lärare håller med om det och ändå lyckas vi inte. Vad beror det på? Det är jätteviktigt att ha ett sådant klimat att man kan diskutera de här frågorna. 

Anna: Och märker man att lärare behöver stöd, följer man upp med fler möten. Jag gillar uttrycket att ”ligga nära”. Så att man kan stötta lärarna i deras utveckling, men också så att man kan säga: Det är inte okej att du inte fixar fler barn i matten, vad behöver du? Hur ska vi tänka tillsammans? Det handlar inte om att såga någon utan om att stötta. Och det kräver tillitsfulla relationer, något jag skulle säga är grunden i ett pedagogiskt ledarskap.  

Helena: Inför mitterminskonferenser markerar jag elevernas resultat med rött och grönt. Det blir så lätt en massa tyckande, men här ser man svart på vitt: så här många har rött. Sen försöker jag lyfta det till en ämnesfråga eller arbetslagsfråga: Hur tänker vi kring det här? Men det är ingen quick fix. 

Johan: När man fokuserar på kunskapsuppdraget skapar man förväntningar på lärare. Jag förväntar mig att du ser till att eleverna lär sig, det är grunduppdraget. Om då tio elever är rödmarkerade, så vet lärarna att de ska ta upp med Helena vad det är som brister, varför och hur man kan komma till rätta med det. Lärarna blir pedagogiskt ansvariga.

Ni nämnde också vikten av att få alla att dra åt samma håll. 

Johan: Alla måste förstå att det här är en organisation där vi hjälps åt. Man kan inte köra sitt eget race utan det ska det vara fullt fokus på elevernas kunskapsutveckling. En sak jag har gjort är att ta kontroll över fortbildningen så att den blir något vi gör genom kollegialt lärande. Om man lär sig tillsammans får man en samhörighet och även en samsyn. Det blir ett kollektivt pedagogiskt grupptryck som är positivt.

När skolan misslyckas med kunskapsuppdraget, vad beror det då på? 

Johan: Det kokar ner till det här med pedagogiskt ledarskap, hela tiden. För om rektor bara är administratör och sitter på sitt kontor då har du ingen som leder – ditåt ska vi! Det är där problemet ligger i svensk skola. Hur kan man år ut och år in acceptera att en skola underpresterar? Det kan inte vara så att det är alla ungar det är fel på. Det är vuxna som har abdikerat. Kanske handlar det om rektorer som inte pallar och som stänger in sig på kontoret i stället för att gå ut och bygga relationer. 

Helena: Sen ska vi inte glömma att det är olika förutsättningar för olika skolor. En svårighet är att kringfunktioner skärs bort så att det som borde tas om hand av socialen eller BUP hamnar på rektors bord. 

Anna: Här måste politiker och tjänstemän ge skolan förutsättningar utifrån de behov som skolan har. 

Johan: Absolut. I områden med dåliga förutsättningar måste man ha de bästa lärarna och de skickligaste rektorerna. Rektorer som är ute i verksamheten. Ekonomin kan någon annan sköta.

Vilka förutsättningar behöver ni för att vara pedagogiska ledare? 

Helena: Man behöver fler yrkestitlar i skolan. Jag vill göra det jag är bra på och jag är pedagog. Jag har en intendent som hjälper till med ekonomi och administration till exempel. 

Anna: Vi har intendenter allihop, men det kan vara jättesvårt på mindre orter. Jag vet rektorer som är med om att deras behov ställs mot elevernas. Om jag anställer någon för min skull – för allas skull på sikt – då får inte eleverna det de ska ha. Den konflikten finns. 

Helena: Jag tror att man måste argumentera för varför man tar in en ny yrkesidentitet i skolan, det måste ges legitimitet, ibland måste man jobba emot skolans traditioner. Nu har jag anställt tre socialpedagoger vars uppdrag är att skapa trygghet och studiero. Det handlar ju också i förlängningen om kunskapsuppdraget.

Man lyfter ofta vikten av bra lärare. Vad krävs av en bra rektor?

Johan: Mod … tydlighet.

Anna: Du får vara hur rädd som helst, men du måste våga. Vara tydlig, strategisk, kommunikativ, nyfiken. Och kärleksfull!

Johan: Ja, det handlar mycket om kärlek.

Helena: Sa ni prestigelös?

Kunskaper om skolan då?

Anna: Ja, självklart. Vi måste ha kunskaper om uppdraget och vara insatta i styrdokumenten. Vi måste ha järnkoll, vi kan inte stå och snacka om vi inte vet vad vi snackar om. Det är en grundförutsättning som rektor. 

Johan: Sen är frågan vem som blir rektor. Är det de bästa lärarna som blir rektorer? Om vi ska vara ärliga har det inte sett ut så. Och hur ska man kunna vara pedagogisk ledare då? I genomsnitt är det 1,5 sökande på varje rektorsjobb! Det ser bättre ut i Stockholm, men jag vet att när vi sökte rektorer till Haninge fick man ta det en gång till, de sökande var inte tillräckligt kvalificerade. Det är ett jätteproblem.