Facken borde vara motvikt till ideologisk galenskap

Av de tre viktigare aktörer som påverkat den svenska skolans katastrofutveckling de senaste 20 åren måste man, tragiskt nog, ge största skulden till de två stora lärarfackförbunden, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet. De andra viktiga två aktörerna; de borgerliga politikerna med Jan Björklund i spetsen och vinstdrivande skolföretag, typ Academedia och diverse så kallade riskkapitalbolag, har egentligen bara gjort ”sitt jobb”.

De politiker som av ideologiska skäl har öppnat upp skolan för fri marknad och vinster har ju bara följt sin ideologiska (ny)liberala övertygelse: marknad, vinster och konkurrens tar fram de bästa alternativen. Satsa på dig själv, satsa på status och på att tjäna pengar istället för att satsa på ett solidariskt samhälle som strävar efter jämlikhet och att utjämna sociala skillnader.

Alla viktigare skolreformer de senaste 20 åren har styrts av det borgerliga (ny)liberala marknadstänkandet. Att även socialdemokraterna köpt detta gör inte saken bättre, när det har visat sig att denna ideologiskt styrda skolpolitik lett till den ena kända katastrofen efter den andra – nu senast manifesterat i Pisa-resultaten. Samtidigt har vi under årens lopp inte lidit brist på nästan dagliga nyheter om glädjebetyg, skolor för 10 000-tals elever som stänger igen på grund av för låga vinster, elever som väljs bort, minskad lärartäthet av lönsamhetsskäl och så vidare. Då har de (ny)liberala politikernas recept varit mer av samma (ny)liberala marknadsmedicin. Problemet är att ideologin inte har funkat så bra i skolvärlden.

De stora bolagen med riskkapitalbolag i spetsen som täljt guld med täljknivar i sina friskolor har ju inte heller gjort något annat än det som de ska göra som vinstdrivande företag: gjort så stora vinster som möjligt. Problemet är att detta lett till ständiga nedskärningar, minskade resurser till eleverna och sämre lärartäthet.

I en demokrati bör det finnas motvikt till ideologisk galenskap och företags girighet. I skolans fall borde en sådan motvikt vara de fackliga organisationerna som borde vila på ett solidariskt tänkande, som inte bara gäller den egna yrkeskåren lärarna utan skolans viktiga betydelse för hela samhällets positiva och solidariska utveckling.

Helt ovedersägligt har lärarnas bägge fackförbund svikit den målsättningen. Istället för att opponera sig mot de ideologiska galenskaperna och de giriga företagens vinstintressen har bägge fackförbunden köpt den förda skolpolitiken. Ordförandena för bägge fackförbunden har flera gånger de senaste åren stöttat den ansvariga skolministern, Jan Björklund. Lockbetet som de glupskt svalt ner har bland annat varit den misslyckade lärarlegitimationen och nu senast ”förstelärarlöner”, samt det tomma snacket om att ”höja lärarnas status”.

Om någon fråga hade varit värd offret av en storstrejk är det denna fråga. Och till snacket om att höja lärarnas status: om och när den svenska skolan går om den finska skolan i en Pisa-mätning, då och inte förr får svenska lärarna höjd status.

Göran Drougge
Lärare inom Academedia i Stockholm