Flickor gynnade av profilklasser

När Vällingbyskolan i Stockholm ville rädda skolans elevtillströmning valde de att införa profilklasser, med matte- och NO-klassen som dragplåster. Men åtta år senare valde de att överge upplägget. Anledningen var att skolan hade fått en oönskad uppdelning: ribban i matte- och NO-klasserna höjdes samtidigt som den sänktes i de vanliga klasserna.

Universitetslektor Anne-Christine Kjellman, Stockholms universitet, har forskat om profilklasser i tio år, sedan upplägget lanserades år 2000.

– Vissa elever kanske inte har kommit till sin rätt i de vanliga klasserna, men blommar ut när de kommer till en klass med likasinnade. För vissa är det toppen, säger hon. 

Men, konstaterar hon:

– Det finns problem med att människor från olika sociala grupper inte träffas. Många av de som inte har de bästa förutsättningarna skulle gynnas av att gå i samma klass som de med hög studiemotivation.  

Hon minns hur det började:

– Innan millenniumskiftet fanns bara profilklasser i idrott. Men eftersom det var för få som sökte till matte på Kungliga tekniska högskolan så ville man också testa matte- och NO-klasser.

Satsningen på profilklasser grundar sig i händelseutvecklingar som inleddes under 1990-talet. Då rådde stor brist på kvalificerade tekniker i Sverige – något man ansåg behövdes för att säkra en ekonomisk ökad tillväxt. För att råda bot på bristen utökades högskolornas utbildningsplatser inom natur och teknik. Men det hjälpte föga: alltför få sökte utbildningarna och några positiva resultat blev det inte.

Anledningen till att så få sökte utbildningarna berodde i sin tur på att antalet elever som studerade naturvetenskapliga program på gymnasiet var färre än antalet utbildningsplatser som fanns inom natur och teknik.

Nästa steg blev därför att försöka höja intresset för – och kunskaper inom – ämnena redan i grundskolan. Det skulle kanske öka högskolornas rekryteringsunderlag.

Folkpartiledaren Jan Björklund var skolborgarråd i Stockholm 1998–2002. Han trodde att profilklasser inom matte och NO skulle lösa problemet. Och strax innan millennieskiftet blev hans förslag en realitet. Med start år 2000 skulle åtta skolor på prov införa profilklasser i matte och NO i Stockholm. Man riktade sig mot högstadieelever med ”stort intresse” eller ”fallenhet” för ämnena.

Parallellt med projektet fick Anne-Christine Kjellman i uppdrag att samla in information för att sedan utvärdera profilklasserna, finansierat av Utbildningsnämnden i Stockholms Stad.

– De extra en–två ämnestimmarna per vecka fick ersätta ”elevens val”, säger hon.

Hon följde satsningens utveckling i tre år.

– De flickor som sökte sig till utbildningarna ville komma bort från sina gamla klasser. De var studiemotiverade och gillade matte. Vi kunde statistiskt säkerställa att flickors betyg blev bättre i profilklasserna än i vanliga. Det hade däremot inte lika stark effekt på pojkarna.

Genomgående kunde hon se att det i profilklasserna blev bättre sammanhållning.

– De var ju intresserade av samma saker och därför uppstod inte uppdelningar i dessa klasser som det gör i vanliga. De sporrade varandra och slapp vänta på grupper av elever som inte kommit lika långt. Nördarna fick vara nördar, säger hon.

Anne-Christine Kjellman märkte att det dök upp attityder och föreställningar hos lärarna, som påverkade undervisningen i profilklasserna.

– Man tänkte att ”det här är säkert duktiga och engagerade elever”. Man släppte eleverna lösa, hade mer experiment och diskuterade ämnena. Med den inställningen ökar betyget oberoende av om eleverna är duktiga eller inte. Det är självklart att det påverkar.

Lärarna tyckte att det var roligt att undervisa dessa motiverade elever, men uttryckte viss ambivalens.

– Man undrade vad som händer med de andra eleverna. Vissa menade att om vi bara sätter hälften av de från profilklassen med hälften från en vanlig klass, så skulle de som är mindre studiemotiverade dras med också.

Är profilklasser en bra väg att gå?

– Man pratade ju om de här specialbegåvade eleverna, som kom till sin rätt i specialklasserna, där det var okej att vara duktig. Men på vissa skolor kan det nog uppstå problem. Om man har begränsat upptagningsområde, kan det hända att alla studiemotiverade hamnar i en klass och de utan studiemotivation i en annan. Om för många med svårigheter hamnar i samma klass kan det hända att många börjar känna sig otillräckliga, säger hon, och fortsätter:

– Den svåraste frågan är vad man ska göra med de barn som har det svårast. I dag finns nya förutsättningar. Vad ska vi till exempel göra med de som inte har svenska som förstaspråk? Det behövs nya lösningar.