”Byt fokus – från lön till arbetsmiljö”

Till våren ska Sveriges kommuner och landsting (SKL) och lärarfacken komma överens om nytt avtal. Tankesmedjan Balans vill göra några medskick om avtalets påverkan på arbetsmiljö till de förtroendevalda som är med och tar fram lärarfackens gemensamma yrkanden.

20 år av försämringar

Under 90-talets andra hälft skedde ett antal förändringar vad gäller synen på lärares arbetstid. Avtalen gick från att lärare hade stor frihet att själva förlägga arbetstiden, till att i genomsnitt 35 av 45 veckoarbetstimmar leds och fördelas av rektor, den s.k. reglerade arbetstiden. I samband med den här förändringen försvann lärares fastställda undervisningsskyldighet (USK:en). Detta har gett två större konsekvenser för lärares arbetsbelastning: Dels är det vanligt att lärare undervisar mer än vad som angavs i den tidigare USK:en, dels har rektor möjlighet att fylla reglerad arbetstid som inte är undervisning med andra uppdrag som tex möten, konferenser, vikariat för frånvarande kollegor eller att vara rastvärd.

Under samma avtalsperiod lanserades den individuella, differentierade lönesättningen. Den tidigare lönetrappan ansågs omodern och arbetsgivaren såg stora möjligheter till effektivisering genom att gå över till lönesättning efter prestation. Sedan dess har såväl arbetsgivare som fackförbund drivit på för ökad lönespridning. Fördelen för arbetsgivarsidan är uppenbar: allt som skapar och konkurrens mellan anställda gör det lättare att styra arbetet i önskad riktning. Fackens anledning att godta lönespridning handlar oftast om möjligheten att göra lönekarriär över tid. Det är dock inte den typen av lönespridning som uppnåtts.

Baksidan av individuella löner

Vi menar att användandet av individuella löner för att skapa effektivare undervisning är problematiskt. Istället är risken stor att lärare springer fortare i korridorerna och jobbar mer än överenskommen arbetstid för att kunna visa på högre måluppfyllelse och få högre löneökning. På senare tid har arbetsgivare blivit allt tydligare i att koppla lönekriterier till effektivitet. Uppsala kommun har gått längst, med en direkt koppling mellan undervisningstid och lön, något som kommer att öka arbetsbelastningen och i förlängningen den arbetsrelaterade ohälsan.

För att ytterligare förstärka lönespridningen har två större statliga lönereformer genomförts, förstelärarreformen och lärarlönelyftet. Riksrevisionen har konstaterat att reformerna skapat en känsla av att vara ”sistelärare” hos de lärare som inte har fått ta del av de statliga pengarna. Upplevelse av orättvisa är något som Arbetsmiljöverket konstaterat kan leda till psykisk ohälsa. Ansvaret för utformningen av lönesatsningarna ligger inte på arbetsgivare och fackförbund, men reformernas effekter behöver hanteras av avtalsparterna.

Lärarbristen har de senaste åren pressat upp lärares löner. Tyvärr har inte landets kommunpolitiker finansierat lärares högre löner med ökat budgetutrymme för skolnämnderna. Risken är stor att alla lärare, inte bara de som fått högre lön, betalar lärarkollektivets högre löner genom ökad arbetsbelastning.

Efter 20 år av försämringar av arbetsmiljön för lärare behöver avtal 2018 innebära en vändpunkt.

Fokus på kollektivet och arbetsmiljön

Det går inte att ställa allt tillrätta i ett enda avtal, men parternas fokus måste flyttas från individen till kollektivet och från lön till arbetsmiljö:

• Lärares makt över sin egen arbetstid behöver öka.
• Lärares undervisning behöver regleras, så att rektorer inte på eget bevåg kan öka lärares undervisningstid eller beordra lärare att vikariera för frånvarande kollegor.
• Nivån på löneökning behöver fastställas centralt i kombination med tvingande formuleringar om att ökade lönekostnader finansieras i budget. Eventuella satsningar behöver styras så att de kommer de lärare till del som inte fått ta del av de senare årens lönereformer.
• Skrivelsen om effektivitet som lönekriterium måste bort från det centrala löneavtalet, så att arbetsgivaren inte tillåts använda ekonomiska incitament för att få lärare att undervisa mer.

Det tyngsta ansvaret vilar förstås på arbetsgivarna. Om SKL inte är beredd att göra det som krävs för att vända på den negativa utvecklingen vad gäller lärares arbetsmiljö och läraryrkets attraktivitet ställer vi oss tveksamma till att kommunerna ska få fortsatt förtroende som huvudmän för skolan.

Åsa Plesner och Marcus Larsson /tankesmedjan Balans