Föräldrar ett stöd när det är stökigt i klassrummet?

Fråga: I vårt arbetslag är vi oense om hur vi ska göra när det är pratigt i klassrummet. En del tycker att man ska ringa hem och uppmana föräldrarna att säga till sina barn att vara tysta. Andra tycker att problemet inte är föräldrarnas utan skolans. Vad tycker du?

Margareta svarar: Häromdagen sa en kollega skämtsamt till mig ”Föräldrarnas uppgift är att lära barnen gå och prata, lärarnas att få dem att sitta still och hålla tyst”. Och visst behöver vi alla lära oss bådadera. Skolan är beroende av ett bra samarbete med elevernas föräldrar, men till lärarnas uppdrag hör att kunna leda en grupp och skapa ordning och studiero i klassrummet. Frågan rör alltså främst den del av lärarkompetensen som handlar om relationell professionalitet dvs om förmågan att skapa goda relationer till andra människor och ett positivt samspel individer och grupper emellan. Eftersom den delen av läraryrket är så lite uppmärksammad i utbildning och fortbildning blir det ofta den enskilda lärarens sak att klara situationen när beteendeproblem bland eleverna uppstår. Då är det lätt att man handlar i affekt, tappar självkontrollen och agerar på ett sätt som fungerar mindre bra. 

Min utgångspunkt är att den som kan uppföra sig väl gör det (Ross Green). Att ringa till elevernas föräldrar för att få hjälp med beteendeproblem fungerar bara om föräldrarna vill ha den typen av information och inte uppfattar samtalet som ett försök att lägga över ansvaret för ordningen i klassen på dem.

Jag är säker på att du och dina kollegor kan hitta flera olika sätt att handskas med ordningsproblemen i klassrummet bara ni får tid att sitta ner och resonera tillsammans. Eftersom vissa lärare klarar elever som stör undervisningen bättre än andra behövs tid för kollegialt erfarenhetsutbyte. Modern forskning om grupprocesser kan också komplettera sunt förnuft och erfarenhet på ett sätt som ökar chanserna att lyckas.

Nyligen besökte jag en gymnasieskola som framgångsrikt tillämpar så kallat lågaffektivt bemötande (begreppet från Hejlskov Elvén) i samvaron med störande elever. Metoden innebär att man behåller lugnet även i svåra situationer. Utgångspunkten är att elevernas beteende alltid är meningsfullt ur någon synpunkt. Det är lärarens förmåga att förstå det och att bemästra sina egna känslor som kan bidra till att elevernas självreglerande förmåga ökar.

Generellt önskar jag mycket mer av utbildning och fortbildning om grupprocesser och om hur känslomässig självreglering kan främjas. På samma sätt som musklerna i kroppen gradvis växer och utvecklas genom träning, växer och utvecklas människans emotionella förmågor. Vi lär oss reglera våra känslor så att vi blir allt bättre på att bemästra livet och samvaron med oss själva och andra och just det lärandet kan inte ske utan relation till viktiga andra. Här har inte bara föräldrar utan också lärare en mycket viktig uppgift.