Föräldrars delaktighet påverkar skolbetyg

Elevers skolbetyg avgörs till stor del av hur mycket tid föräldrar ägnar åt deras skolgång. I avhandlingen ”Educational and Occupational Careers in a Swedish Cohort” har Cecilia von Otter djupstuderat skolresultat och yrkesval för barn födda 1953. Hon har också gått igenom hur barns attityder till olika yrken stämmer med deras egna yrkesval.

Avhandlingens utbildningsdel bygger på intervjuer från 1968. Cecilia von Otters forskning visar att föräldrars engagemang och inställning till skolan spelar en betydande roll för elevers resultat.
Den kanske viktigaste slutsatsen hon kunnat dra är att resultaten inte är klassknutna. Fördelen av att ha en engagerad lågutbildad förälder är lika stor som att ha en engagerad högutbildad förälder. Höga förväntningar är med andra ord extra gynnsamt för resurssvaga elever.

– Vi tänkte att i till exempel matematik måste det vara skillnad att bli hjälpt av en förälder som läst på gymnasiet eller högre, jämfört med en förälder som bara har sexårig grundskola (som det var på den tiden). Informationen är inte detaljerad men det går inte att utläsa någon skillnad gällande hur mycket föräldrarna kan och det överraskar.

Cecilia von Otter säger till Skolvärlden att hon tror att det föräldrarna förmedlar genom sitt engagemang är studiemotivation, värdet av den, och det kanske mer subtila i att kunna arbeta, att sätta sig ner och fokusera.

– Vi som föräldrar går kanske inte oftast direkt in och tar över lärarrollen utan har en mer stöttande roll. Och det räcker jättelångt för betygsnivån.

Däremot, eller snarare dessvärre, kunde en stor skillnad i föräldrars faktiska engagemang utläsas. Högutbildade föräldrar ägnade betydligt mer tid åt barnens skolgång än lågutbildade. Går på föräldramöten, läser skolböcker och pratar om skolan är de tre mått föräldrarna mätts utifrån. 

– Om man framför att allting hänger på föräldrarna läggs ett enormt ansvar där. Säg i stället att ”det här är en gåva ni kan ge era barn och det är avgörande för deras skolframgång”. Riktigt hur avgörande vet vi inte men vi tror att det är jätteviktigt.

Frågan uppstår då varför lågutbildade lägger mindre tid på att hjälpa sina barn med skolarbetet. Tycker de inte om sina barn lika mycket? Nej, självfallet är det inte så resonerar Cecilia von Otter. Handlar det om en känsla av att inte kunna? Ja så kan det ibland vara.
– Men då har vi min forskning som visar att det blir bra ändå om du bara finns där.

Vad kan skolan göra?
– Skolan behöver fundera kring över hur man utformar möjligheter för dessa föräldrar att vara lika engagerade trots omständigheter som svårare situation hemma och dåliga erfarenheter av sin egen skolgång. Jag skulle väldigt gärna se att fritids är mer inriktat på läxhjälp men det är inte något jag har forskat på själv.

Vad beträffar barns utbildningsval visar utvärderingen att det som är viktigast för val att gå vidare till högre utbildning är föräldrarnas förväntningar. Klart viktigare än läxläsning, som påverkar betyget.

Slutliga yrkesval då? Cecilia von Otter har studerat vad det är som spelar roll för att flickor ska våga tänka på mansdominerade yrken, och omvänt.

– Enligt debatten handlar det mycket om könsroller och att vi lär våra barn att bete sig pojkigt eller flickigt. Det är en överföringsväg, den andra kanske bara är intressant för 1960-talet: yrkesprestige. Vid den tiden var högstatusyrken nästan alltid mansdominerade.

Men studien visar att för flickor är prestige viktigt. Könsrollen spelar därför inte någon särskilt stor roll för hur en person tänker kring vilket kön som passar bäst för ett visst jobb. Flickor på 60-talet var redo att gå in i exempelvis läkar- eller ingenjörsyrket.

– Det som hände förut var att flickorna vars mammor ofta var hemmafruar, vågade tänka att de kunde få de fina jobben. (I dag är dessa jobb också ganska könsintegrerade. I stället är det ofta så i dag att yrken som är dominerade av ett kön är lågstatusjobb som undersköterska och sophämtare.

Hon konstaterar alltså en kraftig svängning i högstatusjobben.
– Vi kan inte förvänta oss att något kommer hända inom lågstatusjobben eftersom det inte finns några incitament för män att bli undersköterskor eller kvinnor att bli sophämtare. Min tanke är ungefär så här: man kan tänka sig att överge sin könsroll om det ger prestige, annars håller man fast vid den.