Forskaren om inkludering: Lärare känner sig utlämnade

Gunnlaugur Magnússon är lektor i pedagogik med inriktning specialpedagogik och forskar om utbildningsreformer och inkludering vid Uppsala universitet. 

– En av mina poänger är att vi använder samma begrepp, vi säger alla ordet inkludering – men vi menar helt olika saker. 

I hans tycke är det något som blir extra tydligt i januari-avtalet, där en av formuleringarna lyder: ”Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp”. 

– Det är en formulering som blir meningsfull enbart om inkludering har en placeringsdefinition, det vill säga om inkludering bara handlar om att eleven ska in i klassrummet. 

Då är det tendensen att trycka ihop väldigt många elever i kostnadseffektiva klasstorlekar som har gått för långt. 

Debatten om inkludering har enligt Gunnlaugur Magnússon fastnat i just denna definition – den som handlar om placering av elever med specifika egenskaper i vanliga klassrum. Där framhålls att vissa elever stör studiemiljön för övriga elever och kräver för mycket av redan överarbetade lärare. Men då är det inte inkluderingen som har gått för långt, menar Gunnlaugur Magnússon. 

– Då är det tendensen att trycka ihop väldigt många elever i kostnadseffektiva klasstorlekar som har gått för långt. 

I hans tycke går det inte att tala om inkludering utan att också utgå från elevernas akademiska och sociala behov. Ofta missar man detta helt, menar Gunnlaugur Magnússon.

– Jag tycker många gånger att man tar organisatoriska beslut som inte grundar sig i elevernas behov. Det finns elever som har behov av att inte befinna sig med 30 andra elever, men då bör man utgå från de elevernas behov och inte så att säga ”göra sig av med” elever som stör ordningen. Jag skulle önska att man utgår från elevernas behov och inte organisationens behov när man väljer att tillämpa till exempel mindre grupper, säger Gunnlaugur Magnússon. 

Risken med mindre, särskilda undervisningsgrupper eller resursskolor är att det blir standardlösningar, menar Gunnlaugur Magnússon. 

– Just det här var problemet med de tidigare ”obs-klasserna” – de var standardlösningen för alla som inte funkade oavsett varför det inte funkade för dem i skolan. 

Att ”obs-klasserna” dömdes ut beror enligt Gunnlaugur Magnússon på att de hade försämrande effekter för kunskapsresultaten för de elever som gick där. Exkluderingen i skolan blev dessutom ofta permanent och hade konsekvenser för eleverna livet ut. 

Man har gjort ett organisatoriskt beslut – men motiverar det med ”inkludering”.

Men även om de klasserna är borttagna finns delvis samma problematik kvar. 

– I dag skickar man ofta elever till sådana här grupper för att de har exempelvis en specifik diagnos. Då handlar det inte om att eleven har uppvisat problem som kräver just den här lösningen, utan för att det är det verktyget man har att erbjuda. 

Men två elever med samma diagnos behöver inte nödvändigtvis vara lika varandra eller kräva samma insatser. Dessutom borde mångfald vara en utgångspunkt i skolsystemet, menar Gunnlaugur Magnússon. 

– Vi vet att vissa samhällsgrupper blir kraftigt överrepresenterade i den gruppen som betraktas som i behov av särskilt stöd. I Sverige i dag handlar det om pojkar, elever med utländsk bakgrund och elever med låg socioekonomisk status. Om man inte är medveten om det och bevakar det så riskerar man att utsätta redan utsatta samhällsgrupper ännu mer genom sådana här standardlösningar, säger Gunnlaugur Magnússon. 

Min upplevelse är att det svänger ganska kraftigt och snabbt i politiken både nationellt och på lokal nivå. Exempelvis skulle man i Stockholm för ett par år sedan lägga ner särskilda undervisningsgrupper – nu satsar man i stället på en utbyggnad. Så under loppet av två års tid har olika politiker dragit väldigt olika slutsatser. Varför blir det så? Hur kan det finnas så olika bilder av vad som är…

– …en acceptabel organisationsform av inkludering? Delvis handlar det om att inkludering blir ett begrepp som man använder efter att man redan har bestämt sig vad man ska göra, säger Gunnlaugur Magnússon.

Ett sådant exempel är om en kommun väljer att ta bort särskilda undervisningsgrupper av ekonomiska skäl. 

– Då kan det motivera beslutet genom att säga att det handlar om inkludering. Men slår man sönder fungerande undervisningsgrupper och slussar in eleverna i klassrum med 30 andra elever, utan att resurser tillförs, blir det en katastrof för alla inblandade. Då har man absolut inte bevakat elevernas akademiska och sociala behov när man tar beslutet, man har gjort ett organisatoriskt beslut – men motiverar det med ”inkludering”. 

Varför tror man att det ska bli bättre i termer av professionella resurser?

Nu verkar politiken på nationell nivå styra mot mer särskilda undervisningsgrupper, men vad det kommer innebära är inte solklart menar Gunnlaugur Magnússon. Fortfarande kommer arbetet med särskilt stöd och inkludering variera mellan alla skolor och de hundratals huvudmän som organiserar dem. 

– Och vilka ska ta hand om eleverna som flyttas till mindre grupper? Vi har ju en lärarbrist och en specialpedagogbrist – så varför tror man att det ska bli bättre i termer av professionella resurser? 

Han frågar sig också vilka elever man menar att man ska placera i mindre grupper.  

– I många av de debattartiklar som skrivs just nu pratar man om elever i behov av särskilt stöd som att de per automatik har ett utåtagerande beteende och är utmanande för klassläraren. Det tycker jag är problematiskt för det finns inget likhetstecken mellan det och det finns inget likhetstecken mellan utåtagerande beteende och behov av särskilt stöd. 

Så hur har man ett framgångsrikt arbete kring inkludering? Där man också beaktar elevens sociala och akademiska behov? 

– Sammanställningar har visat att de inkluderande verksamheter som lyckas bra med kunskapsresultaten har en gemensam ambition och en samsyn kring vilka mål som ska nås. 

Han framhåller även vikten av att ha ett ledarskap på skolan som samordnar och ser till att utveckla organisationen i den riktning man bestämt. Samt att det finns förutsättningar för lärarna att ha didaktiska diskussioner. När det gäller undervisningen så lyfter Gunnlaugur Magnússon bland annat fram vikten av anpassat material, flera olika kommunikationsmedel och tydliga strukturer. 

– Men allt det här kräver resurser och tid. Har man inte det kommer man inte lyckas, säger Gunnlaugur Magnússon. 

Här någonstans finns ödesfrågan för inkluderingen i skolan menar Gunnlaugur Magnússon. 

– Hur ska man lyckas göra det man är ålagd om man inte ges tid och resurser? Det har ingen svar på. Jag tror att många skolor och lärare känner sig rätt utsatta och utlämnade vad gäller det här.

Ansvaret måste hamna där det hör hemma, menar Gunnlaugur Magnússon. 

– Det kan inte hamna hos barnen som är utsatta i skolsystemet eller hos lärarna som redan springer fort. Det måste hamna hos de politiker som sitter på pengasäckarna. 

– Därför tycker jag att det är väldigt oroande när man ser att det finns besparingskrav i de allra flesta kommunerna nu och att det kommer öka de närmsta åren.