Forskaren: skolan fokuserar på nyanländas brister

Under 2015 kom 40 000 nya elever mellan 13 och 18 år till Sverige. Nu visar en ny avhandling i barn- och ungdomsvetenskap på bristerna i den svenska undervisningen av nyanlända. Många av de nya eleverna upplever att det är svårt att bli inkluderade, att de står och stampar eller i värsta fall riskerar att gå baklänges på vägen från grundskola till gymnasiets språkintroduktion.

– De känner att gapet ökar mellan drömmar och verklighet. Dels kan självbilden få sig en törn och man tappar motivation, och dels uppstår frustration och osäkerhet. Man tar inte vara på den potential som eleverna har, säger Jenny Nilsson Folke, forskaren bakom avhandlingen ”Lives transitions: Experiences of learning and inclusion among newly arrived students”.
Ett problem är behörighetsreglerna för de nationella gymnasieprogrammen, som skärptes i läroplanen för gymnasiet 2011.

– Det är svårt att komma in på nationella program, och elever som gått i ordinarie klass på grundskolan hamnar ändå på språkintroduktion. Där är det väldigt svårt att möta allas nivåer och det eleverna känner det som en tillbakagång. De behöver snabbare kontakt med de nationella programmen, så att det inte blir ännu längre avstånd mellan förberedande och ordinarie undervisning på gymnasiet, säger Jenny Nilsson Folke.

I avhandlingen har hon tittat på hur nyanlända i tre kommuner upplever den svenska skolan, och hur väl den lyckas med deras inkludering och utbildning.
Trots att de flesta nyanlända elever tas emot i små landsortskommuner, är det eleverna i den lilla kommunen i studien som upplever det som svårast att bli socialt inkluderade.

Ett problem är att språkintroduktionen ser så olika ut hos olika huvudmän, menar Jenny Nilsson Folke.

– Jag ser att man behöver göra satsningar på språkmedvetenhet och sätta in fortbildningsinsatser, och sprida det ute i landet. I media och från politiskt håll lyfter man fram att det är bra med svenskspråkiga miljöer, men så enkelt är det inte. Man behöver gå bortom den förenklade hållningen och fråga eleverna hur inkluderingen fungerar, säger hon.

Ett bra sätt att börja är enligt henne att inse att det finns ett bristperspektiv på nyanlända elever.

– Man fokuserar på vad eleverna saknar, snarare än vad de har med sig. Man ser dem som blanka blad och ser inte vad de har med sig. Vi behöver bli bättre på att ta vara på deras längtan att lära sig och vara mer flexibla, så att de inte fastnar i förberedande verksamhet som de gör på gymnasiet, säger hon.

Anna Kaya är lärare och medarbetare på Nationellt centrum för svenska som andraspråk, och författare till boken ”Att undervisa nyanlända”. Hon håller med om beskrivningen.

– Skolan har ofta ett bristperspektiv, i stället för att se eleverna och bygga vidare på det som eleverna redan kan, har man ett tänk som är ”vi och dom”. Men de nyanlända eleverna är alla lärares ansvar, alla elever är våra elever, säger hon.

Ett problem enligt Anna Kaya är att den enskilda läraren som får bestämma på vilket språk elever ska redovisa sina kunskaper.
– Men eleverna måste få möjlighet att tänka, skriva och läsa på sitt starkaste språk, och att prata med varandra på modersmålet. De ska inte bara lära sig svenska utan kunskaper på svenska, och man måste få utveckla kunskaper på det språk man redan kan, säger hon.

Jenny Nilsson Folke har också tips till lärarna.

– Det är viktigt att man förändrar sitt sätt att se på andra språk, att förändra inställningen ”här är det svenska som gäller”. Det finns fortbildning på hur man kan arbeta språkmedvetet, säger hon.