Forskning: Rektorer tvingas nedprioritera likabehandlingsarbetet

Greta Lindberg, filosofie doktor i pedagogik vid Luleå tekniska universitet, har undersökt hur skolans nationella uppdrag att arbeta mot kränkande behandling, diskriminering och trakasserier uppfattas ­och hanteras i en kommunal skolorganisation.

I en fallstudie har hon undersökt hur en grupp rektorer och deras gemensamma huvudman tolkar och förhåller sig till uppdraget, samt hur aktörerna omsätter uppdraget i konkret arbete i skolvardagen. 

Greta Lindberg, som tidigare även har arbetat som lärare, specialpedagog och rektor i grundskolan, har valt att studera likabehandlingsarbetet i skolan för att bidra till att utveckla området och för att likabehandlingsarbetet behöver uppmärksammas mer i skoldebatten.

– Likabehandlingsarbetet upplevs som ett viktigt arbete och samtidigt beskriver rektorerna, och deras huvudman, i studien att varken verksamheterna eller skolorganisationen hinner prioritera arbetet i önskad utsträckning. Det saknas förutsättningar i form av kunskap och kompetens och inte minst tid för att nå måluppfyllelse i skolornas likabehandlingsarbete. En konsekvens av detta är att rektorerna tvingas nedprioritera ett av skolans viktigaste områden, säger hon.

Greta Lindberg har identifierat några centrala resultat i studien. Det första är att samtliga rektorer beskriver likabehandlingsuppdraget som ett viktigt uppdrag, men att det av olika anledningar inte kan prioriteras i samma utsträckning som skolans kunskapsuppdrag. 

– Rektorerna i studien beskriver skolans uppdrag som tudelat och identifierar både ett kunskapsuppdrag och ett socialt uppdrag där likabehandlingsuppdraget ingår. Rektorerna betonar att värdegrundsuppdraget är ett oerhört viktigt uppdrag men konstaterar samtidigt att de konstant tvingas prioritera kunskapsuppdraget och resultatet visar att rektorerna inte känner sig komfortabla med den prioriteringen. 

Ett annat resultat i studien är att rektorerna och även deras huvudman upplever både uppdraget och arbetet mot kränkande behandling, diskriminering och trakasserier som mycket komplext.

– Rektorerna beskriver likabehandlingsuppdraget som svårdefinierbart och att arbetet med att omsätta uppdraget blir än mer komplicerat genom att regelverket kring uppdraget kontinuerligt har reviderats under de senaste två decennierna utan att ändringarna kunnat implementeras.

Det som rektorerna lyfter fram som den mest komplexa företeelsen i uppdraget är den ökade juridifieringen i likabehandlingsuppdraget. I studien uppger samtliga rektorer att det har skett en ökad juridifiering i uppdraget – och att denna utveckling är svårast att hantera i verksamheterna. 

– Detta har påverkat insatserna i arbetet och minskat det pedagogiska handlingsutrymmet både i pedagogernas arbete och i rektorernas ledarskap. Några av rektorerna beskriver en ny situation där lärare riskerar att deprofessionaliseras i skolans likabehandlingsarbete när det pedagogiska utrymmet i arbetet minskar till förmån för ett juridiskt perspektiv.

Greta Lindberg menar att den tidigare pedagogiska bedömningen i utmanande situationer i ökad utsträckning har flyttats till funktioner och myndigheter med juridisk kompetens i och med anmälningsförfarandet i samband med kränkande behandling och diskriminering. 

– Denna situation har paralleller till den pågående debatten om lärares och den övriga skolpersonalens agerande i situationer av hot och våld, säger hon.

Ett annat centralt resultat i studien är att likvärdigheten mellan skolor varierar och inte kan upprätthållas trots att de undersökta verksamheterna befinner sig inom samma skolorganisation. 

– Rektorerna menar att de inte kan bedriva ett önskvärt likabehandlingsarbete därför att förutsättningarna och utmaningarna varierar vilket får konsekvenser för kvaliteten och måluppfyllelsen i uppdraget.   

Var det ett resultat som förvånade dig? 

– Ja, jag hade förväntat mig en större likvärdighet i utformningen av likabehandlingsarbetet mellan verksamheterna mot bakgrund av att skolorna i studien ingår i samma skolorganisation med en gemensam huvudman, säger hon och fortsätter: 

– En annan sak som förvånade mig är den väldigt varierande kunskapen om uppdraget och kompetensen i arbetet mellan skolorna. Jag tolkar detta som att likabehandlingsarbetet inte har prioriterats i organisationen. 

Varför ser det ut så här tror du? 

– Det beror på att rektorernas ledarskap i dag är ett oerhört komplext uppdrag. De ska leda, organisera, samordna och utveckla sin verksamhet i hela dess bredd samtidigt som kraven på rektorsfunktionen från olika håll ökar. Kompetens- och resursbrist leder till en frustration bland rektorerna och flertalet av dem uttrycker att de konstant tvingas prioritera bland sina arbetsuppgifter. 

Vad riskerar att hända om det fortsätter på det här sättet?

– Det är en svår fråga att svara på. En positiv utveckling är dock att det i dag finns ett ökat fokus på elevers hälsa och välmående och på frisk- och riskfaktorer i skolmiljöer samtidigt som ohälsa bland elever uppmärksammas på ett nytt sätt.