Forskning: Rollerna lärare går in i när de skriver omdömen

Språkforskaren Annelie Johansson har undersökt lärares bedömningsspråk så som det ser ut i skriftliga omdömen i årskurs 8 på tre skolor, i Kronoberg och Kalmar län. 

Framförallt undersöker hon hur språkbruket i skriftliga omdömen påverkas av den omgivande kontexten – som exempelvis styrdokument och de mallar som skolor använder för att skriva de här texterna.
 
– Lärare som skriver omdömen om elever har också en social relation till eleverna, och texterna handlar om elevernas kunskapskapsutveckling men också om deras sociala utveckling i övrigt. Man kan diskutera hur informell det är lämpligt att vara i en professionell och offentlig text och också vilken balans det ska vara mellan delarna i ett omdöme, säger Annelie Johansson.
 
För att undersöka lärarnas språkbruk har Annelie Johansson analyserat språkhandlingar, bedömningsfokus och texternas språkliga utformning – alltså hur lärarna uttrycker sig i texterna. 

För att visa lärarnas perspektiv på omdömesskrivandet har hon även genomfört enkäter med 39 lärare på de tre skolorna och även samtalat med skolornas rektorer, eftersom det är skolledarna som bestämmer vilka mallar det är som ska användas.
 
Ett av flera intressanta resultat som hon har sett i forskningen är att lärare iklär sig olika roller när de skriver omdömen och navigerar mellan olika riktlinjer och förväntningar på texternas utformning och innehåll. Rollerna är: rapportören, processaren, fostraren och coachen. 
 
– I de här rollerna nyttjar lärare fler olika språkhandlingar och bedömer olika aspekter av eleverna och deras kunskaper. Det handlar bland annat om att man informerar om kontexten, alltså vad man har jobbat med i ett ämne och att man summerar elevens utveckling i ett betyg, men lärare utvärderar även elevernas utveckling genom att rapportera resultat på olika uppgifter eleverna har gjort, säger hon och fortsätter:

– De berömmer eller kritiserar elevernas färdigheter och förmågor – att man till exempel kan skriva en sammanhängande text eller har god läsförmåga. Men det handlar också i stor uträckning om elevernas person såsom deras arbetssätt, beteenden och egenskaper, till exempel att eleverna jobbar bra på lektionerna, kommer i tid, är glada, sociala och fokuserade. 

Annelie Johansson menar att det mest professionella är att kunna balansera mellan de fyra rollerna, åtminstone om lärarna ska efterleva de mångfacetterade riktlinjer som finns för skriftliga omdömen.
 
– Om man ska tillgodose de riktlinjer som finns så handlar det om att hitta en balans. Men sedan kan man diskutera vilken roll som är mest lämplig med utgångspunkt i den funktion som texterna ska fylla i den dagliga verksamheten, säger hon.
 
Alla fyra rollerna har stöd i riktlinjerna för skrivandet av omdömen. Rapportören tar stöd i att ett omdöme får vara betygsliknande, processaren tar stöd i att bedömningen ska fokusera på kunskapsbedömning och på elevens utveckling. 

En lärare som tar på sig rollen som coach har stöd i att riktlinjerna säger att omdömena ska vara positiva och att de inte får utgå från elevernas brister medan fostraren tar stöd i det direktiv som säger att omdömena också får vara en bedömning av elevens sociala utveckling eller utveckling i övrigt – men bara om rektorn har beslutat att omdömen om utveckling i övrigt ska ges.
  
Vilken roll är vanligast förekommande? 
 
– Fostraren är ofta närvarande i flera texter. Styrdokumenten ger riktlinjer för vad läraren får och ska bedöma. Utveckling i övrigt såsom ansvarstagande och tilltro till egen förmåga får bedömas, men däremot får läraren inte bedöma beteenden och egenskaper – men det gör lärare i stor utsträckning i texterna, säger Annelie Johansson.
  
Varför är det så vanligt att lärarna gör detta? 
 
– Därför att fostransdiskursen är stark i skolan, och alltid har varit det. Det är inget nytt att bedöma social utveckling. Jämte kunskapsförmedling har fostran har länge varit en del av skolans uppdrag. Redan på 1930-talet skulle elevernas flit och uppmärksamhet beskrivas och vi har tidigare haft betyg i ordning och uppförande. 

– Det är gamla traditioner som lever kvar i skolan men det lämpar sig bättre att lyfta den typen av övrig utveckling, som på olika sätt har betydelse för elevernas lärande, muntligt i utvecklingssamtalet, medan man ska vara lite försiktig med vad man skriver i texterna. Där bör fokus ligga på att bedöma elevernas kunskapsutveckling. 
 
Om man studerar språkbruket och omdömenas form noggrannare kan man konstatera att lärarna klipper och klistrar i stor utsträckning, något som förvånade Annelie Johansson, eftersom texterna ska vara bedömningar av elevernas individuella utveckling.
 
– I det undersökta materialet är det vanligt att samma formuleringar och omdöme ges till alla elever i en klass, och läraren har bara ändrat en fras eller ett ord. Det kan förklaras av att det ofta är tidsbrist för lärarna på skolorna, och att många omdömen ska skrivas under kort tid, säger hon och tillägger:
 
– Förutom tidsbristen kan klippandet och klistrandet också förklaras utifrån de riktlinjer som gällde när materialet för studien samlades in och som råder lärarna att försöka utforma ett gemensamt och sakligt språkbruk i dokumentationen – vilket lärarna tolkar som att det ska vara likalydande. Det kan också förklaras av de mallar och digitala hjälpmedel som man använder och som tillgängliggör standardformuleringar ett knapptryck bort.