Forskaren: ”Vi måste våga prata om fusket”

Skolvärlden har tidigare skrivit om elevernas fusk i skolan. För några dagar sedan släppte Lärarnas Riksförbund en undersökning som visar att en av tio lärare medger att det förekommit fusk vid nationella prov på deras skola. ”Uppdrag granskning” på SVT gav också exempel på lärare som bidragit, antingen genom att sprätta kuverten med prov för tidigt och hjälpa eleverna, stöttat eleverna under själva provet eller att rätta för snällt.

Varför ser det ut som det gör? En som intresserat sig för att besvara den frågan är Lars Fonseca, forskare på Linnéuniversitetet. Han har studerat de bakomliggande villkoren som skulle kunna förklara fusket i skolan. Hans forskningsintresse riktar sig generellt mot att förstå elevers och lärares upplevda normer och normkonflikter i pedagogiska praktiker. I en doktorsavhandling från 2014 studerade han normer kring skolfusk i gymnasieskolan.

– Min grundtanke är att lärarna gör rätt, samtidigt som de gör fel. När jag har pratat med lärare och elever om det här säger de att man möter så motstridiga förväntningar att de måste välja. Den förväntan som alla möter, som syns väldigt tydligt i mina studier och i bakgrunden till ”Uppdrag granskning”, det är att man har förväntningar på sig att prestera goda resultat. Det har man som elev och som lärare, som rektor och som nation också, säger han till Skolvärden.

Ska man prestera goda resultat i skolan måste lärarna på något sätt agera utifrån det, menar han.

– Möter man då förväntan att du ska leverera goda resultat så möter man samtidigt förväntningarna att du ska följa ett regelverk till punkt och pricka. De här två förväntningarna krockar tyvärr. Lärare och elever säger de att det är helt omöjligt att leverera de förväntade resultaten om man samtidigt ska följa regelverket.

Det som händer då är att elever och lärare börjar ”förhandla”. Man vet att man kommer att bryta en förväntan och uppfylla en annan.

– Då blir det ofta så att man väljer att tillfredsställa de här resultatkraven och då kanske fuska, blunda för fusk eller någonstans lätta på reglerna med exempelvis förlängd skrivtid.

Vad blir det för konsekvenser om den befintliga situationen fortlöper?

– Om man inte pratar om det blir det väldigt svårt för folk att begripa vad det är som pågår egentligen. Lärare och elever kommer alltid gå runt och känna att man gör fel, det tror jag inte är bra för en yrkeskår som är satt under press. För samtidigt gör man rätt åt ett annat håll och levererar så goda resultat som möjligt, säger han.

Bitterljuvt är ett väldigt bra ord för att sammanfatta situationen, menar Lars Fonseca.  

– Jag har inte hört någon lärare eller elev som tycker att det här är bra. Alla tycker det är förödande. Man vet att det är fel, men man gör det ändå, säger han och tillägger:

– Sett ur den ekonomiska logiken så är det fullt begripligt att lärare och elever fuskar. Medan ur någon sorts demokratisk logik, där vi tänker oss att vi ska fostra goda samhällsmedborgare, då är det en katastrof naturligtvis.

Väldigt många forskare på området pekar på att skolan har ekonomiserats under de senaste tio-femton åren. Då blir det här en naturlig följd av det, menar Lars Fonseca.

– Gränsen mellan underkända och godkända elevbetyg utgör i dagens utbildningskultur den knivskarpa skillnaden mellan måluppfyllelse och misslyckande för såväl den enskilde eleven, läraren och skolenheten. Elevbetyg på godkända nivåer är hårdvaluta på en starkt ekonomiserad utbildningsmarknad. Underkända gymnasiebetyg försvårar ungdomars inträde på arbetsmarknaden, lärarens position i lönetilldelningar och skolans attraktionskraft på en konkurrensutsatt skolmarknad.

Är du orolig för det ska fortsätta?

– Det jag är orolig för är att man tillåter en dubbel bokföring att existera. För mig så är utbildning och bildning någonstans att avslöja dubbla budskap. Då blir det knepigt när så många lärare och elever har genomskådat det här för länge sedan – men ingen vill låtsas om det. Jag är orolig för att man har byggt in lögnen i systemet.

Vad krävs för att det ska bli en förändring?

– Det är en hyggligt bra fråga. Jag tror fortfarande på demokrati och att tillräckligt många tycker att det är viktigt. Det är en gigantisk elefant i rummet som de flesta ser. Jag vill tackla omkull elefanten. Mer kontroller har man redan försökt med, jag vet inte om det kommer förändra något.

– I grund och botten måste man hjälpa lärare och elever att bli av med den där klumpen i magen. Vi kan inte gå runt och ljuga för varandra. Man måste våga prata om det, först då kan man få stopp om det. Det är det första steget.

Men samtidigt finns det en stor rädsla.

– Välter man elefanten bara på en skola så kommer betygen på bara den skolan att relativt sett vara sämre än på grannskolorna. Då ser lärarna ut som sämre lärare, elevbetygen blir sämre och det är man inte beredd att ta. Det är systematiken i det hela, säger han och tillägger:

– Att prata om det är kanske det enda sättet att komma ifrån detta. På det strukturella hållet så skulle det vara att minska incitamenten, det vill säga ta bort den här möjligheten för skolor att konkurrera med höga betyg. Men hur det skulle gå till har jag inte en susning om. Jag tror att skolsystemet är så pass ekonomiserat att den som ifrågasätter det kommer att framställas som någon med en märklig åsikt.