Går jag till ett jobb eller en kri(g)szon?

Ibland undrar jag om det är ett jobb eller en kri(g)szon jag går till på morgonen. Vanligtvis arbetar man för fullt med att kunskapa tillsammans med eleverna, men så plötsligt slår en ny reform, ett politiskt utspel eller en larmrapport ner som en bombmatta i närheten och då är det bara att göra sig stridsklar. Se upp! Rakt från skyn kommer en helt ny läroplan, med nya lagar, betygsformer och en förändrad kunskapssyn.

Här gäller det för samtliga att kriga sig in i textmassorna och försöka komma ut på andra sidan med innehållet implementerat i handling. Beslut har fattats om att höja den akademiska nivån för vissa och sänka den för andra. Ut med studie- och yrkesvägledarna framom främsta ledet – för här gäller det att sortera snabbt så inte hela elevkullar hamnar fel. Från alla väderstreck hörs nu explosioner. Upp med adrenalinhalten igen för att strax ge sig ut på fältet i en ny drabbning. Innan man ger sig iväg kikar man upp från nödvärnet för att försöka identifiera hotet och disponera trupperna; är det en krisrapport om bristande läskunnighet – gör hela språksektorn redo, genast! Eller är det blytungt sjunkande färdigheter i matematik – vässa mattelärarna fort, förse dem med alla tänkbara stridsmedel, från Jas Gripen och uppåt.

Redan vid lunchtid anropar vi att vi behöver förstärkning i alla bataljoner. Det saknas folk! Men vad händer – de nya rekryterna kan inte någonting. De vet inte hur man leder trupper, planerar slag eller ens överlever i skyttegravarna. Vad fick de egentligen lära sig i värnplikten? Jaså, avskaffad – ingen ville söka, även de mest tvehågsna håvas in till slut för att fylla kvoterna. Samtidigt kreverar den demografiska bomben – rakt i nordväst. Lägsta elevkullarna på hela 90-talet, och vi som just hade byggt ut kapaciteten. Förbanden som nyss var på samma sida har nu öppnat eld mot varandra, alltmedan den förvirrade och splittrade elevkullen rör sig i desperata mönster mitt ute på slagfältet.

Här gäller det att samtidigt som man ger eld, även städa upp i förläggningarna, installera Wifi och dela ut gratisdatorer. Åh nej, elevkullen ser ut att vika av mot fiendelägren. Var är förstelärarna? Upp med dem på barrikaderna i snyggaste munderingen och full gradbeteckning. Låt dem storma fram och prata ner motståndarna. Snacka omkull allihopa med evidensbaserade framgångsfaktorer. Oj, där fick visst en av förstelärarna en vådakula i ryggen av de egna – sånt händer ju i fält.

Fälttelefonen ringer vid middagstid. Generalstaben vill ha mer underlag för att fatta beslut om nästa drag. Men det måste gå fort. Ut med enkäter, för här måste utvärderas. Order kablas ut; – Nådde den förra manövern målen – alla trycker på sina mentometerknappar NU! Vi behöver mer sjukvårdspersonal, ropar vi desperat i telefon till ledningscentralen.

Utöver epidemiska diagnoser bland elevkullarna så ligger hela estetsektorn och tar upp plats. De strök nästan med allihop vid den förra gasattacken. Sjukvårdarna försöker få dem att omskola sig. Det är bara att läsa matematik steg 2, 3 och 4 på komvux och så söka till KTH för att sedan komma tillbaka ut på fältet. Natten lägger sig och ett märkligt lugn sprider sig.

Nu kanske det är dags att samla ihop trupperna, omgruppera och lägga upp planerna för nästa veckas lektioner. Då. Då lyser ett onormalt starkt sken upp himlen. Supervalåret har just detonerat på hög höjd. Kriströtta tittar vi på varandra där nere i skyttegraven. När våra ögon möts inser vi att vi tänker på samma sak. Som på en given signal fyller vi lungorna med luft, reser oss upp och skriker; – Neeeej, nu räcker det! Inte en kris till i våra skolor!

Gunilla Granath Zillén
Gymnasielärare