Gymnasielärare: Katederundervisning fungerar utmärkt i en modern skola

På Twitter pågår sedan Jan Björklunds artikel i DN (Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder, 13/3-11) en diskussion kring hur utbildningen i svensk skola ska bedrivas. I och med Marciej Zarembas artikelserie i DN (hittills 3/4-11, 5/4-11, 10/4-11, samt 12/4-11) har diskussionen än mer tagit fart. Vad säger då en lärare som faktiskt gillar katederundervisning?

Först och främst: Björklund och Zaremba både kan och vill säkert svara för sig själva. Men så här tänker jag och jag tror dessutom att ganska många elever, föräldrar och lärare gör likadant.

En sedan länge känd doktrin är att ”eleven ska vara i centrum” i skolan. Det är ett uttryck som används som ett övergripande mantra men det förklaras sällan. Vad betyder det? Att eleven är i mitten av klassrummet? Det borde kanske betyda, och gör sannolikt för de allra flesta lärare, att det viktiga i skolan är att elevens lärande är i fokus. Det borde vara det som är skolans viktigaste uppgift. Och hur eleven mår spelar ingen roll? Jo, självklart. Om inte en elev mår bra, kommer heller inte eleven varken kunna eller vilja lära sig. Men om lärandet ska sättas i fokus, då kanske ibland läraren måste vara i centrum i klassrummet.

Diskussionen om katederundervisningens brister präglas av att en del har bestämt sig för att katederundervisning är dåligt, odemokratiskt och missgynnar en analytisk förståelse. Andra hävdar att katederundervisningen präglas av passiva elever som bara sitter och lyssnar utan att tänka.

Jag är inte av den uppfattningen. Naturligtvis ska i normalfallet inte en lärare stå bakom katedern och föreläsa lektion efter lektion utan variation. Men att vissa begrepp och resonemang, att vissa områden och även hela lektionsserier genomförs bäst med en lärare som faktiskt pratar till och med sin klass står jag gärna för.

Dessutom är det i själva verket så att en analytisk diskussion kan uppstå väl så lätt när läraren kan leda diskussionen och därmed också kan leda samtalet vidare. Helt självklart kan även elever komma med bra idéer som kan föra diskussionen i en ny spännande riktning. Men varför ett samtal mellan fyra elever med säkerhet skulle leda längre har jag aldrig förstått. Inte heller varför en ensam elevs sökande efter kunskap skulle vara så mycket bättre än en gemensam diskussion.

För ungefär 15-20 år sedan förändrades synsättet i svensk skola: all katederundervisning skulle bort! Vilka metoder som helst oavsett resultat var mer värda. De som arbetade som lärare, framför allt på högstadiet och gymnasiet men även på låg- och mellanstadiet, minns med säkerhet detta. Ett klassiskt skämt lärare emellan var: ”Nu ska jag gå och katederundervisa, men säg inget till rektorn”.

Det säger en del om hur situationen var då och #merkateder-diskussionen på Twitter understryker att en del tankar från den tiden kvarstår. Dålig katederundervisning är dålig och bra katederundervisning är bra, vilket för all del gäller även för andra metoder.

Intressant nog förs sedan ett par år en diskussion kring matematikundervisningen i svensk skola. Sjunkande resultat skylls allt oftare på att eleverna räknar själva utan gemensamma genomgångar. En lösning sägs vara att lärarna ska ha mer genomgångar och dessutom leda en diskussion i klassrummet istället. Låter som en bra idé, men varför ska det bara gälla i matematikämnet?

I grund och botten blir undervisning bäst om den varieras. Elever och lärare tråkas ut av enformighet. Metoder måste varieras efter stoff, elever och lärare. Men att gå efter ledorden ”man kan inte lära ut, bara lära in” och ”alla ska söka sin egen kunskap” eller ”ingen kunskap är bättre än någon annan kunskap” vilket var fallet från början av 90-talet och långt in på 00-talet, känns oerhört omodernt. Till och med så omodernt att många glömt att så var fallet. Den individualisering som följt på denna utveckling har fått till följd att ”eleven lämnas mer åt sig själv utan att läraren aktivt är involverad”. Enligt Skolverket har detta lett till sämre resultat för eleverna (s. 41, Vad påverkar resultaten i svensk grundskola, 2009).

Att katederundervisning som begrepp åter förs in i diskussionen (observera att diskussionen präglas av vilka förutfattade meningar man har om den och att motståndarna till den ofta önskar ha ett tolkningsföreträde) betyder en korrigering av en kurs som under lång tid delvis varit nere i ett dike. Nu förs den något mer upp mot mittfåran.

Avslutningsvis kan konstateras att för mig betyder katederundervisning att en lärare faktiskt vågar vara offensiv och ta plats i klassrummet utan att skämmas. En lärare vet inte alltid bäst, men ibland och rätt ofta vet faktiskt en lärare mest om ett ämne. Att då inte utnyttja det, verkar för mig vara slöseri med tid. Metoderna som läraren använder både kan och ska variera, men en metod är modern katederundervisning där läraren leder genomgångar, diskussioner och samtal. Den borde inte behöva ifrågasättas.

Sven Järgenstedt, Gymnasielärare

Den här artikeln har tidigare publicerats på debattsiten Newsmill.