Gymnasieläraren: Därför fungerar inte skolmarknaden

När remissvaren till den statliga utredningen “En mer likvärdig skola” lämnades in i slutet av november höjdes temperaturen i debatten om segregationen i den svenska skolan. Det är bra. Att erbjuda landets elever lika tillgång till högkvalitativ utbildning handlar ytterst om alla människors lika värde och på grund av detta är den skeva fördelningen av elever bland skolor ovärdig. Särskilt synd är det då att debatten många gånger handlat om fel saker.

De primära slagpåsarna har hittills varit de “vinsthungriga” friskolorna och de “underpresterande” kommunala skolorna. I själva verket kan skolsegregationen inte skyllas på någon av dem. Utifrån mina erfarenheter från läraryrket är det istället tydligt att hela det svenska skolsystemet är uppbyggt på ett missförstånd om hur utbildning går till.

I skolan ska elever bli bildade, demokratiska medborgare. Detta sker genom kunskapsinlärning, socialisation och individuell utveckling. Bildningen ligger inte latent väntande i lärarens hjärna, redo att hoppa över till närmaste student. Det är i klassrummet, med eleverna närvarande, som denna process äger rum. Därför går det inte att se en skola som åtskild från sina elever. Tyvärr har vi utformat ett skolsystem som utgår från att en skola är en sak, och skolans elever en annan.

Utifrån denna lapsus har skolmarknaden vuxit fram. För att överleva är skolorna tvungna att locka till sig så många elever som möjligt. Detta gäller såväl friskolor som kommunala skolor. Också icke vinstdrivande skolor är aktörer på en marknad.

En skola kan liknas vid en fabrik vars produkt är en bildad generation.

Även på kommunala gymnasier har jag fått fira ökande antagningspoäng med tårta (utan att någon frågar sig vad som händer med eleverna som inte längre får plats på vår skola). Även på kommunala gymnasier har jag fått ställa in lektioner för att ägna mig åt marknadsföring. Även på kommunala gymnasier finns chefer som refererar till eleverna som “kunder”. Att förbjuda friskolors vinstuttag skulle inte förändra detta.

Skolor i utsatta områden beskrivs många gånger som förlorare på skolmarknaden. Med sjunkande studieresultat som följd, samlas där elever från studieovana hemmiljöer medan de av deras jämnåriga som sedan barnsben förberetts för skolgång går någon annanstans. Anhängare av ett fritt skolval anklagar dessa skolor för att helt enkelt vara för dåliga. För att kompensera för ett svagare elevunderlag skjuter politikerna till extra slantar, oftast till ingen nytta. Men att ökade anslag inte höjer betygen är inte ett tecken på att skolan är dålig – det är ett bevis på att det inte går att separera skolan från sina elever. 

Det bär mig emot, men för att säkerställa att marknadsivrarna förstår mig ska jag för en stund försöka tala deras språk:

En skola kan liknas vid en fabrik vars produkt är en bildad generation. Produktionsfaktorerna är humankapital (personalen), realkapital (ekonomiska resurser) och råvaror (eleverna). I ett segregerande system har inte skolorna tillgång till samma typ av råvaror, och då kommer slutprodukterna inte heller bli desamma – oavsett realkapital. Men på grund av bristande förståelse för vad en skola är har det fria skolvalet byggts upp utifrån tanken om att skolan istället utgör slutprodukten, vilken ska köpas av eleverna. Ingen skulle få för sig att se entrecôten som gäst på en restaurang eller ullen som köpare av en filt. Ändå är det så vi utformat skolmarknaden.

För likvärdigheten spelar det alltså ingen roll om vi förbjuder friskolor från att plocka ut vinst. Det spelar inte heller någon roll om vi fortsätter kompensera skolor i utanförskapsområden med extra ekonomiska resurser. Inte förrän vi ser en skola för vad den verkligen är kan vi utforma en politik som främjar den.

Axel Johansson Palmkvist, gymnasielärare, magister i utbildningsvetenskap

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden