”Gympaläraren” fångar PREST-ämnenas själ

Utifrån programserien Gympaläraren skulle jag kunna skriva om kvacksalveri, arma pedagogiska metoder, banalisering av yrket, nedlåtande titel, orimligt stora resurser och vinklad hallelujaklippning. Men jag väljer ändå att ta upp det positiva med att intresset för idrottande stimuleras. Att med konstens alla regler få eleven att idka fysisk träning och förstå nyttan av den under sitt fortsatta liv torde nämligen ses som kärnan i idrottslärarens verksamhet. Precis som intresset för musicerande, kreativt skapande, matlagning och slöjdande borde vara det essentiella inom de andra praktisk-estetiska ämnena.

De teoretiska momenten borde inte få störa det viktiga; rörelse- och skapandeglädjen. Många elever möter inte dessa ämnesområden naturligt i sin vardag och därför blir det viktigare än någonsin att görandet och inspirationen hamnar i fokus när väl tid ges. Teorin måste vävas ihop med praktiken på ett naturligare sätt än vad många PREST-ämneslärare lyckas med idag. Hur många musikintresserade elever har exempelvis inte förlorat gnistan då de istället för att upptäcka glädjen av ensemblespel fått ägna flera musiklektioner i följd åt stillasittande självstudier? Sådan ”undervisning”, gynnande lässtarka elever, förkommer tillräckligt ofta ändå i den svenska skolan.

Fram för lärare som börjar i rätt ände och fångar PREST-ämnenas själ, precis som inspiratören Kalle Zackari Wahlström i den kritiserade serien. Lärare som låter eleverna möta aktiva, kreativa världar och sedan gör sitt yttersta för att införliva adepterna i dem. Det är också dessa lärare som senare i livet möter sina gamla elever i gymmet, i konserthallen eller i konstateljén.

JONAS NILSSON, förstelärare på Stordammens skola i Uppsala, utbildad svensk- och idrottslärare