Han skrev mobbningsbok efter sonens självmord

Varje år tar ungefär 50 skolbarn livet av sig för att slippa fortsatt mobbning – det är ett barn i veckan. En svart vecka i april 2005 var det Claes Jenningers 13-årige son Måns som inte längre orkade med skolkamraternas trakasserier. Måns blev, liksom 60 000 andra svenska skolbarn, utsatt för dagliga fysiska och psykiska övergrepp. Och liksom de flesta barn i hans situation försökte Måns uthärda i tysthet.

– Det är fullkomligt fasansfullt att tänka på hur min pojkes liv såg ut de sex sista åren, på att vi inte förstod omfattningen av mobbningen. Men mobbade barn berättar inte hemma, säger Claes Jenninger.

Ett sätt för Claes Jenninger att bearbeta sorgen var att skriva boken ”En skola fri från mobbning – kunskap, inspiration, tips och råd till föräldrar, lärare och alla som vill förändra”. Boken som Claes själv hade behövt.

– Boken är ett sätt att försöka förklara för mig själv vad jag inte visste, som jag nu fått lära mig den hårda vägen. Jag skulle inte ha agerat likadant som förälder eller som lärare om jag hade läst den här boken tidigare.

När Måns utsattes för mobbning saknade Claes Jenninger en skolledning som tog tag i problemet och hade kunskap kring hur man ska ingripa när ett barn utsätts för mobbning. I stället möttes han av rektorer som skyllde ifrån sig, lärare som inte agerade.

Claes Jenninger är själv lärare och känner igen sig i lärare som står handfallna.

– Att jag har varit i skolans värld och aldrig sett nåt sånt här kändes fullkomligt obegripligt. Det är ju förfärligt att jag har varit lärare i 30 år, helt ovetande om att ett barn i veckan tar livet av sig på grund av mobbning. Vi i skolan måste förstå vad skolan har för brister för att kunna upptäcka och förhindra mobbning.

Vi vuxna har ett ansvar att ta oss tid att hjälpa 

Skollagen är tydlig: Alla kränkningar och mobbningtillfällen ska anmälas till rektor som anmäler vidare till skolans huvudman – ett system som enligt Claes Jenninger inte fungerar. Men man kan inte lägga skulden på varken grupper av elever som inte säger ifrån, enskilda lärare som inte agerar, eller på föräldrar som inget ser, menar Claes Jenninger. 

Hans råd är att huvudmannen som äger skolan ska följa skollagen, ta initiativ till förändring och införa nolltolerans mot mobbning, samt satsa på ett kontinuerligt, långsiktigt arbete mot mobbning. 

Ytterst är det kommunerna, eller friskolestyrelserna, som är ansvariga för att barn och all personal är trygga i skolan. 

Men vad kan man göra som lärare?

– Första steget är att begära att skolan arbetar förebyggande, i stället för ständiga brandkårsutryckningar. Rektor ska leda arbetet och skapa en organisation med olika ansvarsområden, få till stånd ett samarbete med föräldrarna och en tydlig organisation för hur man ska agera när något inträffar. Korta studiedagar hjälper inte, detta är ett ständigt pågående arbete. 

– Det ska också finnas uttalade nyckelpersoner som sköter samarbetet med socialen och polis, det ska inte vanliga lärare, som stressar mellan lektionerna, sköta. Ett förslag är att låta en förstelärare som gått relevanta grundkurser på området ta ansvaret som en del av sin tjänst.

Det viktigaste råd han vill ge andra är att lyssna på barn som berättar om trakasserier och kränkningar. 

– Vuxna säger ofta saker som ”bry dig inte om dem” eller ”killarna är bara förtjusta i dig”. Men vi vuxna har ett ansvar att ta oss tid att hjälpa.