”Här får vi hålla hårt i eleverna”

Patienten Svante, 83, skriker till när vård- och omsorgsläraren Lina Landin försöker rätta till hans ben.

– Det gör så ont när det sträcks ut så där, ropar Svante som bär en orangeblå Bollnäs bandy-mössa och grinar illa på en brits i vård- och omsorgsprogrammets metodsal på Torsbergsgymnasiet i Bollnäs.

Svante var tidigare en aktiv man som klarade sig bra på egen hand. Så halkade han, bröt lårbenshalsen och låg på sjukhus i fyra veckor. Han kom aldrig upp ur sängen igen och aktiverades inte ordentligt av omvårdarna. Det ledde till inaktivitetskomplikationer som trycksår, viktnedgång och depression.

Lina Landin spritar händerna, trär på sig plasthandskar och går till änden av sängen, sätter händerna mot undersidan av Svantes fötter.

– Hur känns det när du pressar fötterna mot mina handflator? frågar hon.

– Det känns bra, svarar Svante ängsligt.

Eleverna i tvåan på vård- och omsorgsprogrammet följer förloppet med fnitter och intresse från stolarna som står i en halvcirkel invid sängen. Svante finns förvisso i verkligheten – men i dag spelas han av mentorn Anita, som råkar ha det passande efternamnet Svantesson.

Mentorsduon Lina Landin och Anita Svantesson strävar alltid efter att förankra undervisningen i verkligheten. Med rollspel får de med alla bitar: patientens besvär, praktisk omvårdnad, hygien och till och med jargong.

– Jag jobbade med Svante som arbetsterapeut för några år sedan och minns hur han var som person, så det är enkelt att agera ut­­efter. Vi har märkt att riktiga fallstudier väcker elevernas intresse, säger Lina Landin efter att hon gett eleverna i uppdrag att dela upp sig i olika grupp- och klassrum för att förbereda egna rollspel med påhittade case. 

– Krokiga knän är en käpphäst jag har som gammal syrra. Nu kommer de aldrig glömma hur viktigt det är, säger Anita Svantesson, som jobbade som sjuksköterska i hela 25 år innan hon skolade om sig till lärare. 

Vinterns eftermiddagsmörker börjar krypa sig på när Lina Landin och Anita Helgesson slår sig ner på varsin stol bland sjukhussängar och patientdockor. De berättar att programmet har haft en stabil elevkull på omkring 20 ungdomar per årskurs under 2000-talet – med undantag för en period då elever erbjöds att få delar av körkortet betalt, och en kulmen nåddes 2004 med 50 elever per årskurs.

I Linas och Anitas klass går 16 elever, varav två killar. Fyra har hoppat av, vilket är vanligt. Avhoppen sker oftast i samband med de fem första praktikveckorna, som är förlagda på hemtjänsten redan första läsåret. Praktiken fungerar avskräckande för de som har valt fel eller inspirerande för de som valt rätt, förklarar Anita Svantesson.

Mentorerna berättar att många av de som söker sig till programmet vill studera vidare till barnmorskor, arbetsterapeuter, poliser eller socionomer.

– Men kanske inte genast. Det har stor betydelse för eleverna att de har ett yrke när de är klara, så att de kan jobba några år och lägga en bra grund innan de studerar vidare. Andra, ofta andraspråkselever, är målinriktade och vill ha jobb direkt efter examen. För dem är yrkeskompetensen ibland avgörande för att få in en fot i samhället, säger Lina Landin.

Programmet är sedan fem år tillbaka ett vård- och omsorgscollege, vilket innebär att skolan har ett tätt samarbete med olika arbetsgivare i kommunen. Skolan utbildar elevernas praktikhandledare så att eleverna får ett bra bemötande. Arbetsgivarna ser till att skolan utbildar åt rätt håll och säkrar därmed kvaliteten på framtida arbetstagare.

– Det är en väldigt bra struktur, med en direktkanal ut till arbetsgivarna. På så sätt vet vi var vi ska hålla nivån. Inom något år kommer vi också erbjuda lärlingsutbildning med 50 procent praktik, säger Anita Helgesson. 

De flesta som vill ha jobb efter examen får det, enligt lärarna.

– De är otroligt eftertraktade. Sjukhuset drar i eleverna i samband med sista praktiken. Vi får nästan be dem att vänta med att anställa till efter skolan slutar, så att de fullföljer studierna, säger Lina Landin.

Eleven Haben Debesay glider in i metodrummet i en rullstol. Han är klar med uppgiften och frågar om han kan bege sig hem.

Haben, som får tummen upp av Lina Landin, är en av klassens elever som planerar att studera vidare. Det innebär att han måste välja till de behörighetsgivande ämnena på individuellt val, eftersom man inte har automatisk högskolebehörighet på programmet.

– Vi försöker poängtera för både föräldrar och elever att det går att skaffa behörighet, och om de behöver stöd så förmedlar vi tidigt kontakt med vägledare. Men vi behöver inte pusha eleverna, utan det sköter de själva genom snacket med varandra, säger Lina Landin.

De ställer sig båda positiva till att återinföra upplägget med högskolebehörigheten inbyggd i yrkesprogrammen, med möjlighet att välja bort behörighetsgivande ämnen.

– Det sänder signaler om att vi tror på eleverna, att omvårdnadsyrket är viktigt och att de kan studera vidare. Så länge eleverna kan välja bort behörigheten så tappar vi inte heller de som är skoltrötta, säger Anita Helgesson.

Tidigare under dagen, i metodsalen: Två behållare vid en av patientsängarna är fyllda med röd vätska. Via gummislangar leds vätskan till en låtsas­arm vars vener en elev förgäves försöker träffa med en nål. Lina Landin tar plats bredvid sängen, ber henne börja om och leder henne steg för steg.

– Jag tror att du har stuckit nålen för djupt. När det har hänt kan man sakta dra ut nålen tills man känner att den hoppar in i venen, säger hon.

Att sticka en nål i en människas arm kommer med ett stort ansvar. Men trots yrkets allvar har vård- och omsorgsprogrammet låg status, förklarar Anita Helgesson. 

– Det handlar om pengar förstås, och det faktum att det är ett kvinnoyrke. Många andra elever har fortfarande uppfattningen att man är en ”pottkusk” när man läser vård och omsorg. Ja, att det är äckligt med mycket kiss och bajs helt enkelt, säger hon.

– Men våra elever är av en annan uppfattning. Här finns stor yrkesstolthet och de säger att de andra inte förstår att det är en sådan liten del av yrket och ”Tänk om de andra visste vad man kan få ut av det här.”

Lina Landin menar att de själva har ett viktigt finger med i spelet.

– Vår egen yrkesstolthet har betydelse. På lektioner och i samband med rollspel sprider vi känslan av att undersköterskan är en av de absolut viktigaste personerna, som är närmast patienterna och vet hur de mår. Eleverna tar in och känner den här stoltheten och är utbildningens absolut bästa reklampelare.