Har politikerna förstått?

Om ni undrar varför jag som journalist känner mig som kollega till er, vill jag först berätta att den enda utbildning jag har är universitet med åtföljande lärarhögskola. Jag är behörig lärare i historia och engelska. Tyvärr har man avskaffat den fina titel jag en gång hade – adjunkt. Men jag känner mig fortfarande stolt över min lärarbakgrund. Jag har till och med lekt med tanken att ta ut min lärarlegitimation. Men jag avstod när jag hörde om allt strul Skolverket hade med hanteringen.

Jag hade tur i min lärarkarriär. Först fick jag göra min praktiktermin i Sigtuna, med undervisning på högstadiet och några veckotimmar på gymnasiet.

För mig var skolan berikande. Det var hög klass på lärarna. Det fanns också resurser som vanliga skolor bara kan drömma om. Sigtuna hade egen tennishall och Björn Borgs tränare, gamla tennisstjärnan Lennart Bergelin, kom en gång i veckan och tränade eleverna.

Min första fasta tjänst kunde inte utgöra större kontrast. Min gamle lärare i bland annat engelska värvade mig till den högstadieskola där han då var rektor. Den låg i en by som heter Sangis, mellan Kalix och Haparanda.

Eleverna kom från enkla förhållanden. Småbrukar- och arbetarbarn. Klasserna var relativt små. Jag hade en nia som jag tror hade cirka 15 elever. Men de var underbara.

Det blev dock bara ett år där. ”Min” skola lades ner. Flera högstadier slogs ihop till en jättestor högstadieskola. Jag våndades, men räddades i sista stund. Folkhögskolan i Kalix behövde en lärare i journalistik. Rektorn hade hört talas om att jag hade några månader som journalist på SvD och NSD. Inte mycket till kompetens. Men när jag lovades att halva tjänsten skulle innehålla mina ordinarie ämnen så sa jag ja.

Sammanlagt undervisade jag cirka sju år, innan jag definitivt tog steget över till journalistiken. Jag ångrar det förstås inte med tanke på hur skolan har misshandlats sen dess. För mig är kommunaliseringen en helt avgörande orsak till ”förfallet”. Staten var en bättre
huvudman. Lönerna för akademiskt utbildade lärare hölls på en anständig nivå och med det läraryrkets status.

Visst finns det lärare som anser att problemen började redan då. Jag fick nyligen mail från en gammal adjunkt i tyska. Hon störde sig på att lärarhögskolorna redan på 1960-talet började använda den så kallade direktmetoden i språkundervisningen.

Den innebar i huvudsak att hela språklektionen var på det främmande språket. Visst kan det ha gått ut över grammatikundervisningen i ett så grammatiktungt språk som tyska. Men som lärare i engelska tyckte jag det var en fantastisk metod som jag tillämpade till 100 procent. Gamla elever har också sagt mig att de hade ett försprång när de började på gymnasiet, tack vare vanan de fått vid att tala engelska.

Även om Göran Persson och Ylva Johansson har huvudansvaret för att det gått utför med skolan, så har förstås alla inblandade ett ansvar. Föräldrar som curlar sina barn för mycket, som inte ställer tillräckliga krav på läxläsning. Lärare som hamnat i korselden mellan olika krav och som tyngs av för mycket administration. Men också eleverna själva.

En mamma skrev att eleverna inte visar tillräcklig vilja att lära och studera. I någon mån har väl också Pisa kommit till samma slutsats. Det är elevernas egen motivation tillsammans med läraren som är A och O för bra studieresultat.

Jag är inte övertygad om att politikerna riktigt förstått det.

K-G Bergstöm
En av Sveriges ledande politiska reportrar med en lång karriär på SVT. Sedan fyra år är han på Expressen. I botten är han dock lärare – adjunkt – i historia och engelska.