Här sköter studenter mattehjälpen för att minska avhoppen

Inom någon minut efter att Tove Ahlgren startat dagens SI-pass är diskussionen i gång. Till vardags studerar hon vid Lunds universitet, men varje onsdag åker hon de sex milen till Åbyskolan i Klippan för att hjälpa gymnasieelever att ta sig an svårare matte. Hon fungerar kort och gott som en länk till universitetsvärlden.  

– Varannan vecka har hon naturvetare, varannan vecka tekniker. Hon stöttar dem i matte 5 eller i matte specialisering. Det är mattekurser som är lite mer inriktade på högskolematten, så det passar bra, säger Jonas Kronkvist, lärare i kemi och matematik på Åbyskolan. 

SI-pass är en pedagogisk modell som utvecklades på 1970-talet i USA och bygger på kollaborativt lärande. Studenter träffas i mindre grupper under ledning av en äldre student som läst kursen tidigare. 

Till Sverige och Lunds universitet kom metoden i början av 1990-talet. Med åren har arbetssättet spridit sig till både gymnasieskolor och grundskolor i framför allt Skåne. 

Åbyskolan i Klippan var tidigt ute när modellen började spridas utanför universitetet.

– Jag satt i Helsingborg, på universitetets campus och hörde talas om det här från Leif Bryngfors (se artikel på sidan 35). Jag tyckte det lät spännande, i och med att jag själv gått i Klippan på gymnasiet. Jag sa att jag kan åka dit och introducera, berättar Jonas Kronkvist. 

Femton år senare, 2016, kom han tillbaka till skolan som lärare och fann att SI-passen inte bara fanns kvar, de hade även utvecklats med åren. 

– Vår kollega Eva Andreasson har fått det att leva i 20 år. Hon har varit enormt uthållig, vilket är en förutsättning om det ska bli bra, säger Jonas Kronkvist.

Ofta sker SI-passen på Åbyskolan i matematik, men det förekommer även i ekonomi.

För Jonas Kronkvist är drivkraften med att ha SI-pass densamma som när han var med om att introducera modellen för snart 20 år sedan. 

– Vi har fortfarande många elever på gymnasieskolan som har föräldrar som aldrig satt sin fot på universitet eller högskola. Jag brinner lite extra för det eftersom det är samma situation som jag var i 1988 när jag började gymnasiet, säger han. 

Gruppen som Tove Ahlgren leder är långt ifrån den enda på skolan. På flertalet av SI-passen är det äldre gymnasieelever som introducerar de yngre i nya uppgifter. I den delen är Jonas Kronkvist och kollegan Evelina Wendelin mer involverade. 

SI-ledarna har fått en tvådagarsutbildning på Lunds universitet, men behöver en del stöd. Det handlar om praktiska frågor om att det ska finnas en sal bokad, material och viss stöttning om vad de yngre eleverna läser för tillfället i sina respektive kurser.

Men gränsen går vid klassrumsdörren. 

– Läraren som är behörig i kursen är aldrig med på SI-passen. Det gör att eleverna vågar fråga och resonera på ett annat sätt. Det finns ingen i rummet som ska bedöma eleverna eller sätta betyg, säger Evelina Wendelin. 

Det är svårt att uppskatta eller mäta om skolresultaten påverkas positivt. Lärarnas bild är dock att det har en rad goda effekter.

– Den allmänna känslan är att de lär sig studieteknik. De får sitta i lugn och ro och resonera om matte utan krav på att lösa en massa uppgifter, säger Jonas Kronkvist.

Evelina Wendelin menar att SI-passen stärker gemenskapen och gör eleverna bättre på att samarbeta. 

– Det blir lite mer lustfyllt, man har roligt ihop. Det är kanske viktigare för studieresultaten än att bara plugga mer, säger hon.

Under åren som Åbyskolan i Klippan har arbetat med SI-pass har lärarna dragit en del lär-domar. En är att passen ska vara obligatoriska. 

– Gör man det till något frivilligt och lägger det efter skolan, då faller det. Folk vill gå hem. Hos oss ligger det under skoltid och eleverna får inte välja själva om de ska gå dit, berättar Jonas Kronkvist. 

Lärarna funderar också en hel del kring hur grupperna delas in. De vill ge elever som kanske inte tar så stor plats på de vanliga lektionerna större utrymme. 

– Om det är många som är dominerande, så får de vara i samma grupp. Det blir kanske lite tuppfäktning där, men det får vi leva med. Då får de som är tysta, det är tyvärr ofta tjejer, en chans att prata, säger Jonas Kronkvist. 

Tidigare fick alla som ville vara SI-ledare bli det, men det var inte alla som kände sig kallade som klarade uppdraget. Att leda en diskussion med skolkamrater som bara är något år yngre är en utmaning. 

Därför har Åbyskolan valt att plocka ut de åtta elever som de tycker passar bäst. 

– Då funkar det bättre i grupperna och det blir en mindre börda för oss lärare, säger Jonas Kronkvist. 

Att bli SI-ledare ska i sig vara något att sträva efter för ungdomarna. 

– Vi vill ha det som en morot, en fjäder i hatten. Det är en rolig aktivitet för de som är SI-ledare. Att få en grupp på tio elever att göra som man tänkt är bra ledarskapsträning, säger Evelina Wendelin. 

Det är en enormt häftig utveckling.

En skoltimme utan en lärare i klassrummet, för en utomstående är det lätt att dra slutsatsen att det skulle kunna bli stökigt. I synnerhet som samtalsledaren bara är något enstaka år äldre än gruppen. Oftast flyter det dock på bra. 

– När det inte har fungerat har vi fått flytta vissa gruppmedlemmar till andra grupper. Någon gång har en lärare fått sitta med, men det är sällsynt, säger Evelina Wendelin. 

De fina minnena är desto fler. 

– Roligast är när man gläntar på dörren och kikar in i klassrummet. Där står kanske en invandrartjej som annars är tyst framme vid tavlan. Hon pekar, visar för andra, ritar. SI-ledaren sitter bredvid och bara tittar på. Det är så häftigt att se elever blomma ut, säger Jonas Kronkvist. 

Evelina Wendelin minns en elev som knappt vågade prata inför klassen under första året på gymnasiet. 

– Den eleven blev SI-ledare i trean och briljerade sedan vid muntliga anföranden. Det är en enormt häftig utveckling, säger hon.