Här styr lärarna över sin tid

Borgsmoskolan är på många sätt som vilken skola som helst. Förutom att en liten förändring i synsätt har fått stora effekter. Man har, som rektor Thomas Stenberg uttrycker det, gjort en mental kullerbytta och satt uppdraget i centrum. Lärarna fick ett förtroende från Thomas Stenberg som löd: ”lös uppdraget och gör ett bra jobb så struntar jag i exakt vad ni lägger tiden på”.

Carl Dahlstedt: Vi har lagt ner så mycket tid på att diskutera tid med rektorerna. Jag och Linda, som också var lokalombud, kunde sitta här en gång i veckan och vara osams med dem om en kvart hit, tio minuter dit, hur gör vi vid vikariat
och så vidare. Vi la ner så mycket tid på det.

Hans löfqvist: Vi träffar ju en del lärare från andra skolor och man förstår att det är mycket stridigheter mellan ledning och personal om tid. 

Carl: Det var så mycket: om vi inte får betalt en halvtimme för det där extraarbetet så gör vi det inte. Nu jobbar vi utifrån ett uppdrag och pratar inte tid över huvudtaget.

Vad är den största skillnaden i ert arbetssätt?

Hans: Vi tycker ju inte att vi gör så annorlunda egentligen. Vi är en högst traditionell skola, men en liten detalj gör vi annorlunda och det påverkar så mycket.

Carl: Jag mår mycket bättre i mitt arbete nu. Jag kan sitta här sent och jobba klart utan att begära övertid, och behöver jag sedan åka iväg tidigt någon dag så kan jag göra det. Vi behöver inte bokföra något, det bygger på ett ömsesidigt förtroende och vi slipper känna oss iakttagna och kontrollerade.

Patrik sandsveden: Största skillnaden är att behovet styr, inte tiden. Nu har vi frihet att göra det som behövs för elevernas bästa.

Linda Mantefors: Ja, det är frihet under ansvar som gäller. Uppdraget som lärare är fortfarande lika glasklart, men nu har vi förtroendet att styra det själva.

Finns det inte en risk att ni jobbar för mycket?

Carl: Den risken finns absolut. Men jag tycker att vi har löst det genom att regelbundet diskutera hur det går. Det blir för mycket ibland, i
enstaka fall kan det bli för lite. Och vi har faktiskt ändrat en del uppdrag inom samverkansrådet och i personalgrupper. 

Linda: Jag hade ett uppdrag som blev för stort som jag tog upp med vår rektor och fick till en del ändringar. Det måste finnas en rimlighet
i schemat så att man hinner med. 

Det verkar finnas en stark hjälpas-åt-anda på skolan.

Linda: Vi har ett bra samarbete kollegor emellan, så om jag har något som jag måste sticka iväg på så hjälps vi åt. Och så ser man till att återgälda den tjänsten.

Patrik: Vi tar hand om varandra. Ser vi att någon inte mår bra och har för mycket så ser vi till att lösa det på något sätt. Vi hjälps åt.

carl: Det är lite spännande, för ibland kan vi säga ifrån när någon har ett tungt uppdrag, ”Thomas det här funkar inte”, och till och med föreslå en åtgärd. En lärare slapp en friluftsdag och kunde sitta kvar på sitt rum en hel dag och bara göra klart.

Och risken att någon smiter undan?

Patrik: Den finns i alla system.

carl: Jag får den frågan från lärare på andra skolor ibland. Vår rektor måste se till att vi fullgör våra uppdrag, det är hans jobb att se till att ingen smiter undan.

En annan förändring som ni har infört är ”möte efter behov”.

carl: Förut hade vi, om vi ska var ärliga, möten för mötenas skull.

Patrik: De kunde handla om något som inte var relevant just då. Nu har vi möte om friluftsdagen om det är en sådan på gång till exempel.

carl: Det roliga är att nu kommer folk och säger; ”vi behöver ha möte i svenskgruppen. Vi måste lösa det här och det här.” Vi har ett ganska stort behov av möten, trots allt.

Har förändringen även minskat arbetsbelastningen?

Hans: Nej, det har den inte. Det är klart att vi, precis som alla andra, har jättemycket att göra och är superstressade från och till, men det känns inte lika betungande nu.

Elevernas resultat har förbättrats sedan ni började jobba på det här sättet. Hänger det ihop?

Hans: Det är en del av det. Om personalen känner att de har större möjlighet att påverka sitt jobb så spiller det över på eleverna. Man kan ägna tiden åt kvalitet i  stället för att tjafsa om minuter. Det har också betydelse att vi har en rektor som jobbar med oss, inte mot oss. Chefen är viktigare än man tror för att sprida god stämning.

Patrik: Om man ser till medarbetarenkäten som genomförs vartannat år så är vår skola den skola där personalen mår allra bäst.

Linda: Vi lärare är mer flexibla och inte lika styrda
av vårt schema. Eleverna har dessutom aldrig några håltimmar utan man täcker upp för varandra.

Varför är det inte fler skolor som gör så här? 

Patrik: Man måste ha en chef som vågar släppa kontrollen.

Hans: Det är ungefär som att införa demokrati i ett land som har haft diktatur i 100 år, då undrar man – vad är det här.

Linda: Jag tror att det beror på att man som rektor är rädd för att släppa kontrollen. Rädslan bottnar nog i att det skulle kunna missbrukas. Säkert är det även så att många inte ens har tänkt tanken att man skulle kunna göra så här. Man är för styrd av hur det har varit och ser inte vilka andra möjligheter som finns.Man börjar i fel ände, med tiden i  stället för uppdraget.

Carl: Jag har också funderat över varför inte fler gör som vi. Vi har inte gjort så mycket egentligen, rent tekniskt, utan bara tänkt lite annorlunda och tagit bort tidsbegreppet. Och att det fått så många positiva effekter är ganska häftigt.