”Hel och ren – sen är det fritt”

Kläder är viktigt för att skapa identitet, och i många yrken signalerar uniform både tillhörighet och kompetens. Men i Sverige utgör skolor med klädregler ett undantag.

– Här finns någon sorts konsensus om att man som lärare ska vara hel och ren och sedan är det ganska fritt i övrigt. I många andra länder är det kavaj som gäller, vi har inte det tänket hos oss, säger Charlotte Arkenback-Sundström.

Hon är lärare och har skrivit rapporten ”Professionalitet och kläder” vid pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet. Där har hon intervjuat lärare från tre olika skolor om deras syn på hur kläder påverkar deras yrkesroll.

Sammanfattningsvis ser hon att klädkod är ett tabubelagt ämne, och att det viktigaste är att man är hel och ren och trivs i sina kläder, och att de är bekväma. Även om lärarna i hennes rapport anser att mörk kostym signalerar makt och professionalitet, anser de inte att klädsel skulle ha betydelse för deras resultat på jobbet.

Charlotte Arkenback-Sundström har själv arbetat som gymnasielärare på en skola med dresscode. Där var det kostym och diskreta färger som gällde. Mönstrade skjortor var förbjudna – liksom färgen brunt.

– Men faktiskt finns det också fördelar med sådana bestämmelser. När jag tar på mig kostym så går jag in i rollen som lärare och distanserar mig från mig själv som privatperson. Jag tyckte det var ganska befriande. Lärare är mitt yrke, men jag är inte mitt yrke.

På gymnasieskolorna Procivitas råder jeansförbud.

– Förr var det lite mer strikt, då skulle det vara slips, nu är det lite lösare i kanten. Men man ska inte klä sig för alldagligt, det ska vara skjorta och gärna en kavaj, förklarar Henrik Hejde, rektor på Procivitas i Helsingborg.

– Men för oss är de här reglerna ingen stor grej, man går till jobbet och klär sig därefter. Det är helt enkelt ett sätt att signalera till eleverna att nu är vi på en arbetsplats. 

På Internationella engelska skolan råder slipskrav. Men tatueringar är fritt fram. Vad gäller gaddningar och andra mer eller mindre permanenta kroppsutsmyckningar har diskussionen ändrat karaktär, menar Birgitta Svensson, professor i etnologi vid Stockholms universitet.

– Den stora skillnaden i dag är att det inte handlar så mycket om att vara tatuerad eller ej, utan snarare hur du är tatuerad. Vilken slags tatueringar har du? Är de stora eller små? Och vilka motiv handlar det om? Det är snarare där många drar gränsen i dag, säger hon.