Högstadielärare är hjältar
Tjugo par ögon tittar på mig. Nej, de tittar på varandra, upp i taket, under bänkarna och på sina telefoner. En person blundar. De är i skolan för att de måste, och i dag måste de lyssna på någon författare.
”Hej, jag heter Sara Lövestam”, säger jag. ”Jag har skrivit böckerna Udda, I havet finns så många stora fiskar och Tillbaka till henne.”
Min vanliga publik är litteraturintresserade vuxna, som kommer frivilligt och ibland betalar inträde. Majoriteten är leende, nickande damer. I detta klassrum nickar ingen och ler, de mest positiva ser på mig under halvslutna ögonlock: Jaha, så du har skrivit böcker.
Jag drar min historia på det mest dramaturgiskt ultimata vis jag kan, från barndomsdrömmen att bli författare till nederlag och refuseringar, en ljusglimt när folk börjar läsa min blogg, en tidning ber mig skriva deras krönikor, självrannsakan, en tävling för bokmanus och det ofattbara: jag vann! Jag lever mig in som tusan, för ingen annan verkar göra det. Femtonåriga ansikten ser nollställt på mig och jag ser på klockan. Min historia tog 30 minuter, halva tiden är kvar.
Jag är själv lärare, men på sfi för vuxna elever. Utmaningarna är annorlunda där.
När hela klassen har fått göra en skrivövning (förutom en kille som vägrade) undrar jag om det finns några frågor. En räcker upp handen. Han frågar: ”Får man gå nu?”
Det känns som om jag inte har åstadkommit ett enda dyft. Konstigt nog påstår läraren efteråt att jag verkligen gjort intryck på eleverna, och jag minns min egen högstadietid.
Jag minns ord som mina lärare sa, som en gästande författare sa, som föreläsarna från RFSL sa, men jag minns inte att jag med en blick bekräftade att de sagt något som gått in. Min blick var antagligen tom, jag satt säkert och ritade mönster i mitt matteblock, men jag lyssnade. Och jag lärde mig. Jag tog in kunskap och gick ut med bra betyg, läste vidare, tog examen, blev vuxen och lärde mig att ge uppmuntrande leenden till föreläsare.
Det här är alltså en hyllning till alla högstadielärare. Jag dånar av beundran över hur ni varje dag bryter er igenom väggar av hormoner och ointresse, tråcklar in kunskaper i huvuden som inte kan sluta tänka på vem som inte har fått mens, hur man ska få killen i parallellklassen att se en, om man är för tjock eller för smal, om man är homosexuell och vem man är.
Jag vet många som skulle darra inför tanken att ställa sig framför en högstadieklass, ni gör det varenda dag. Ni vet att era ord gror någonstans, och ni formar tålmodigt dem som är vår
framtid. Jag visste det förut, men efter den där föreläsningen i våras är det etablerat: Ni är hjältar.
Mer om Sara Lövestam
Sara Lövestam är sfi-lärare och författare. Hennes tredje roman ”Tillbaka till henne” kom i fjol och berättar om två kvinnoöden med 100 år emellan.