”Hon ska inte se en judefilm”

Den något chockerande rubriken är den kommentar jag fick av en förälder inför en visning av filmen ”Pojken i randig pyjamas”, skriver läraren Mårten Wigardt i ett inlägg om svårigheten att lära ut demokratiska värderingar.

Den nionde november infaller årsdagen av kristallnatten, en dag jag i min tyskundervisning högtidlighåller genom ett tema om Förintelsen. Temat i korthet innebär diskussioner och föreläsningar om nazismens framväxt, ideologiska bakgrund, mekanismer och propaganda.  Filmvisningen och den efterföljande föreläsningen och diskussionen om Förintelsen är kulmen. Inga ställda frågor lämnas obesvarade och jag försöker, i den mån jag kan, svara även på de frågor som inte ställts.

Hur gick det då? Flickan såg fyra veckor före visningen verkligen fram emot den. En och annan av kamraterna hade redan sett den och talade sig varm för den.

I god tid före den aktuella dagen informerade jag föräldrarna brevledes om både aktiviteter och syftet.

Paus för novemberlov.

Dagen före visningen vill hon inte längre se den. Flickan citerar de ord pappan använde i ett mycket irriterat mail till mig. Hon vill inte se en ”judefilm”. Pappans ord låter än mer groteska, uttalade med hennes späda flickröst. En liten, liten del av mitt uppdrag har skjutits i sank. Jag vidarebefordrade pappans mail till rektorn.

Rektorn kontaktade pappan, som vidhöll sin åsikt att jag förenklade verkligheten, hjärntvättade hans dotter och förringade andra folkmord i historien.    

Flickan såg inte filmen, men diskussioner och föreläsningar var hon med på. Det kunde inte vare sig pappan eller någon annan klampa in på. Mitt demokratiuppdrag är tydligt, men jag kan inte tvinga på någon demokratiska värderingar, en sund människosyn och en tanke om alla människors lika värde. Det vore en odemokratisk handling i sig.

Så hur motverkar jag en förälders destruktiva inflytande? Hur kontrar jag ideologisk misshandel? Så mycket enklare det vore om han istället slagit henne.

Att bli arg är kanske inte konstruktivt, kanske inte heller att skriva ett brev till pappan om mitt demokratiuppdrag, om min plikt som lärare att upplysa, informera och vägleda barnen i de svåra frågor som nazismens brott väcker, men jag gjorde det ändå och han är mig fortfarande svaret skyldig.

Av Mårten Wigardt
Lärare på Klöxhultsskolan i Älmhult

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm