”I Tyskland är friskolor en självklarhet – utan att vara aktiebolag”

Allt sedan friskolereformerna i början av 1990-talet har debatten om dem varit hård och tillspetsad. Någon nyanserad diskussion har knappast gått att föra. Utifrån ett kontinentalt perspektiv ter sig den svenska friskoledebatten som närmast obegriplig.

Den svenska borgerligheten är ideologiskt försvagad och har gått vilse i skoldebatten. Liberalerna vill till och med förbjuda religiösa skolor. Att jihadister och extrema islamister kan bedriva skolor i Sverige är en följd av marknadiseringen av skolan. Sverige är i detta avseende mycket udda.

I Tyskland finns ingen debatt om friskolor. Här finns ett relativt stort utbud av fristående, så kallade fria och alternativa, skolor. Det är en självklarhet att det ska finnas alternativ till offentliga skolor och att föräldrar har rätt att välja skolgång för sina barn.

Tyskland har en stor bildningsbärande medelklass som bär upp tanken på en skola för bildning. Tanken på att upprätta en (pseudo-)marknad för skolan är inte bara absurd, det är direkt förbjudet för aktiebolag att bedriva skolor. Det är obegripligt att de borgerliga partierna stöder ett system som kontinentaleuropéer avvisar. Det är inte friskolorna i sig som är problemet, utan aktiebolagsformen.

Att skapa friskolorna utan vinstsystem i det svenska skolväsendet kräver en synvända.

I Tyskland finns religiösa friskolor, vanligtvis katolska, det finns Waldorfskolor, Montessoriskolor, Jenaplanskolor, diverse olika andra reformpedagogiska skolor, experimentskolor etcetera. Friskolor finns på alla nivåer från grundskola och upp till gymnasium. Tyska KFUM bedriver till exempel skola för högt begåvade elever, helt naturligt i Tyskland, närmast otänkbart i Sverige. Till detta kommer internatskolor med höga avgifter. Lustigt nog så har flera av internatskolorna en progressiv inriktning.

Delstaterna finansierar friskolorna med ett grundbidrag. Överskjutande kostnader som skolmateriel och annan utrustning betalas av föräldrarna. Den månatliga avgiften varierar, men är vanligtvis mellan 1000 och 3000 kr per månad. Till detta tillkommer eventuella avgifter för skolmåltider och fritids. Ibland förekommer en anmälningsavgift om 2000 kr.

De flesta skolor har också en stödförening som samlar in pengar genom olika fester och liknande Ofta bidrar också föräldrarna genom frivilligarbete och pengar till skolans verksamhet.

En svensk medelklassförälder undrar kanske hur tyska föräldrar har råd att ha inte bara ett utan två eller kanske tre barn i en friskola. Svaret är kort sagt ett annat skattesystem. Tyska löner är generellt högre, skatter lägre samt att man får göra avdrag för barn och barnens utbildning. Föräldrar har ett försörjningsansvar för sina barn till dess att de har skaffat sig sin första utbildning.

Inget tyder på att svensk skola blivit bättre under de senaste åren, snarast sämre. Vi har en stor betygsinflation. Att skapa friskolorna utan vinstsystem i det svenska skolväsendet kräver en synvända. Väljer vi ett tyskt system kräver det en skattereform – mer pengar i plånboken för svenska föräldrar. Vill de lägga en del av sina pengar på barnens skolgång så är det deras ensak – inte statens.

Samtidigt får vi inte glömma bort att i stora delar av Sverige är friskolor en icke-fråga. I stället är den stora farhågan att byns skola ska läggas ned och barnen få åka buss lång väg till centralorten. När skolan försvinner från byn försvinner inte sällan också lanthandel och annan service. Landsbygden utarmas på social service. Skolorna måste finnas i hela Sverige, inte bara där det är lukrativt.

Arne Engström, biträdande professor, Strömstad Akademi