ahmad
Foto: Mikael Olsson
Reportage

I vägen för friheten

För en svenskfödd elev innebär 18-årsdagen rätten att själv styra över sitt liv. Men när ensamkommande flyktingbarnet Ahmad Ahmadi blev myndig tvingades han byta skola. 

Ensamkommande barn i svenska skolan
  • 97 procent av de sammanlagt 3 578 ensamkommande barn som sökte asyl 2012 var i skolåldern, 7-17 år.
  • Två av tre ensamkommande barn får stanna i Sverige.
  • 14 procent får avslag, 8 procent sänds tillbaka till det EU-land där barnet först registrerats, så kallade Dublin-fall, 12 procent av asylärendena avskrivs.
  • Hittills under 2013 har 60 procent av de nyanlända barnen varit i gymnasieålder,
  • 16 eller 17 år.
  • Sex av tio ensamkommande barn i gymnasieålder får bifall på sin asylansökan.
  • Fyra månader tar det i genomsnitt för Migrationsverket att fatta beslut om ett barn.

Mitt i en av höstterminens första svensklektioner kände Ahmad Ahmadi vibrationerna i byxfickan. Diskret fingrade han upp mobilen. Dolt nummer. Han klickade bort samtalet. Vem skulle ringa honom när han var i skolan? På boendet på Tjörn visste personalen var han befann sig. Hans chef på golfrestaurangen hade redan frågat om han kunde jobba i helgen. Kunde det vara fotbollstränaren?

När det ringde igen på lunchrasten svarade han. Kanske var det skolan som ville planera hans fortsatta gymnasiestudier? Men kvinnan i luren pratade med en lustig dialekt som han genast kände igen.

En biljett var bokad i hans namn på tisdag, sa kvinnan. Göteborg till Dalarna. Enkel resa.

En vecka efter skolstarten placerades Ahmad i en sparsamt möblerad lägenhet i Säter, 41 mil bort.

– Vad skulle jag göra? Hade jag inte åkt tillbaka med det tåget hade jag inte fått några pengar, så sa hon. Jag hade fyllt 18 år på sommaren. Jag skulle tillbaka dit, till Säter. Jag fick säga till min lärare att jag inte skulle komma mer på lektionerna.

När den då 16-årige Ahmad Ahmadi sökte asyl i Sverige 2011 efter en lång flykt från Afghanistan var han långt ifrån ensam. Antalet flyktingbarn i gymnasieålder hade stigit varje år sedan 2004, vilket hade ökat behovet av kommuner som kunde erbjuda boende och plats på gymnasiets introduktionsprogram.

En av de nya kommunerna på fältet var Säter, där Ahmad placerades. Han var en av de första att flytta in på boendet Älvan med tolv sängplatser avsedda för tonårspojkar.

Till en början var stämningen på hemmet god, men när chefen bytte jobb uppstod konflikter mellan personalen och barnen. Ahmad tvingades städa lokalerna och laga mat till sina elva kamrater en gång i veckan – oavsett hur mycket läxor han hade. Vägrade han fick han ingen middag.

I december 2012 strejkade pojkarna. En vecka senare förklarade den nya chefen att Säter inte kunde hantera situationen. Ahmad omplacerades till Tjörn, och tre av hans kamrater till Norrland. Flytten skulle ske redan följande morgon. Chefen försäkrade att om de trivdes på sina nyaorter skulle de få stanna där även efter 18-årsdagen. På det villkoret godkände Ahmad och hans gode man flytten.

På Tjörn kände sig Ahmad snart hemma. Han gjorde snabba framsteg på Nösnäsgymnasiet, började spela fotboll och fick kontakt med en båtfirma som lovade honom praktikplats om han kom in på gymnasiets elprogram. I juni fyllde han 18 år och helgen före terminsstarten tog personalen på boendet med pojkarna på en segeltur till Halmstad. Halvåret på Tjörn hade varit den bästa tiden i hans liv.

Uppbrottet i augusti kom plötsligt för Ahmad – och för personerna han lärt känna.

– Han var väldigt flitig på träningarna hela året och vi undrade vart han hade tagit vägen, säger Kenneth Thorén som tränar Skärhamns IK:s P95-lag. Ahmad var en jättefin kille som alltid var på plats i god tid – det kan ju annars vara svårt för killar i hans ålder.

Hans SO-lärare på Nösnäsgymnasiet, Anna Jillmyr, trodde att Ahmad hade flyttat frivilligt.

– Han var duktig och fick snabbt byta till en klass med ungdomar som varit i Sverige längre än han. Jag sa till honom att det skulle bli svårare, han lyssnade och läste på hemma. Han var duktig på att ta till sig ny information, det är viktigt om man ska klara ett nationellt program senare.

Elever som plötsligt slutar komplicerar Anna Jillmyrs jobb.

– Det blir svårt att planera. Om någon nyss fått negativt besked från Migrationsverket går det inte att ställa frågor om Blekinges geografi. Jag försöker ta med dem på studiebesök och visa hur till exempel Arbetsförmedlingen fungerar. När de slutar hoppas jag att jag har gett dem verktyg på vägen.

Ahmad Ahmadi är en av omkring 1 000 flyktingbarn i den svenska skolan som fyller 18 i år. Enligt Live Stretmo, doktorand i sociologi på Göteborgs universitet som studerat ensamkommande barn i Göteborgsregionen, leder den dagen ofta till bekymmer.

Några ungdomar har fått sitt socialstöd indraget sedan de på eget bevåg flyttat till Göteborg och skrivit in sig på en gymnasieskola där.

– Många kommuner har också en bild om vad som är ett bra mottagande och vill passa in alla i det, säger Live Stretmo. Men ungdomar i övre tonåren har väldigt olika behov i olika perioder. För flyktingbarnen spelar skolan en särskilt viktig roll, även för det sociala livet. Många gånger vänder de sig till skolkuratorn när det gäller kontakt med myndigheter och sådana saker.

För Ahmad innebar 18-årsdagen ännu fler svikna löften. Han fick inte stanna på Tjörn, trots att han blivit lovad. Det eftersom Säter bestämt sig för en policy om att 18-åringarna de stödjer ska vara kvar i kommunen.

Väl tillbaka i Säter går Ahmad i skolan fyra lektioner i veckan eftersom det råder personalbrist på skolan. Det räcker inte för att få behörighet att söka in på ett nationellt gymnasieprogram. På Nösnäsgymnasiet hade han som mål att komma in på elprogrammet hösten 2014, nu tvivlar han på om det går.

– Jag har inte fått någon kontaktperson på socialen än, och när jag frågade om bidrag för att träna taekwondo fick jag svaret att jag måste betala sådana saker själv, säger Ahmad.

Men slantarna han får över från CSN och socialen varje månad sparar han till en flytt tillbaka till Västkusten. Han tror inte att Säter stödjer hans planer. Och på den punkten får han rätt av Säters omsorgschef Eva Jondelius.

– Vi kan inte gå in och betala försörjningsstöd för en person som bor i en annan kommun. Det ska den kommunen göra.

Så kontraktet med ungdomarna är ett missförstånd?

– Vi ger inga sådana löften när vi omplacerar barn och det vore spännande att se det kontraktet.

Att man trivs där man omplacerats är inte skäl nog att få stanna kvar?

– De får så klart ansöka om att de vill tillbaka. Då gör vi
individuella bedömningar om situationen för boende, skola och lägenhet. En lösning skulle kunna vara bistånd under en flyttmånad eller att bo kvar här under tiden flytten planeras.

Hur högt prioriterar ni den ensamkommandes egen vilja?

– Vi tar hänsyn till det om det behovet finns. Men mina medarbetare måste stå för den långsiktiga planeringen. Om någon tror att ”bara jag får det här så löser sig allt”, så kan vi inte gå med på det bara så där.

Men att socialtjänstemännen vet bäst håller Social-styrel-sens utredare för frågor om ensamkommande barn, Katarina Munier, inte med om.

– Forskning visar att den unges egna behov och önskemål är avgörande för om socialtjänstens insats blir lyckad eller inte. Om socialtjänsten är av avvikande uppfattning kräver lagen att den unge tydligt får förklarat varför ett annat alternativ är bättre.

Katarina Munier menar att socialtjänsten ska sträcka sig ”väldigt långt” för att gå en placerad ungdoms vilja till mötes.

– Långsiktigheten måste finnas med från början: ”Hur gör vi när de ensamkommande fyller 18?” De unga kan behöva fortsatt vård på sitt HVb (hem för vård eller boende) eller bo kvar i familjehemmet tills de fullföljt gymnasiet. Enligt kontinuitetsprincipen ska socialtjänsten undvika separationer i onödan så att den unge får chans att komma till rätta.

Socialtjänsten bör också kontakta skolan och ta reda på var personen befinner sig. Det blir jättekonstigt när barnet fyller 18 år och mot sin vilja skickas tillbaka eftersom den unges anknytning blivit starkare till kommunen där han bott. Ungdomar som inte får gehör för sin vilja kan då uppleva att socialtjänsten inte hjälper dem.

Ahmad tittar ut genom köksfönstret i sin lägenhet i Säter.

– Det spelar ingen roll om de ger mig träningsbidrag eller vad som helst. Jag trivs inte här. När jag kom tillbaka hit, jag fick ont i hjärtat. Inte en gång frågade socialen hur jag hade det på Tjörn. Sedan ljög de för mig.

Att Säter misslyckats med de ensamkommande barnen bekräftades flera gånger om under 2013. Älvan har sex gånger anmälts till Inspektionen för vård och omsorg för missförhållanden, vilket ledde till att Migrationsverket i september införde mottagningsstopp. Men även om förhållandena på Älvan nu ska utredas har Ahmad svårt att tro på en framtid för honom i Säter.

– Jag vill gå klart skolan, sedan jobba med el på båtar på Tjörn. Här finns ingenting för mig.

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm