andreas_debatt_halvcirekl
Debatt

”Inte lätt att veta hur jag som lärare ska hantera våldsamma situationer”

Debatt. ”Vi pedagoger behöver mer utbildning i beteendehantering, precis som Hejlskov Elvén antyder. Däremot kan inte beteendehanteringen endast ha ett individperspektiv, utan den måste även innehålla ett grupperspektiv”, skriver läraren Andreas Johansson.

dn.se den 26 mars intervjuar journalisten Raffaella Lindström psykologen Bo Hejlskov Elvén. Hejlskov Elvén förespråkar att pedagoger bemöter våldsamma elever lågaeffektivt. Att bemöta elever lågaeffektivt i våldsamma situationer innebär bland annat att pedagogen bevarar lugnet, inte använder fysisk tvång, undviker dominerande ögonkontakt och ger eleven en utväg. Ifall pedagogen istället går in våldsamt i diskussion, bidrar det med största sannolikhet till att våldet eskalerar. 

Hejlskov Elvén motsätter sig att pedagoger stänger av elever på grund av våldsamt uppförande och menar att konsekvensen saknar vetenskaplig grund. Han riktar även en hel del kritik mot personer som vill ge läraren ökade befogenheter att ingripa när en elev är stökig, och anser att lärare inte kan besitta mer mandat än vad elevens föräldrar har. Lindström skriver: ”Han tycker inte att lärare ska få använda fysiskt tvång, såsom att lyfta ut en elev som stökar ur klassrummet”. 

Enligt min tolkning så riktar Hejlskov Elvén en hel del kritik mot Isaks Skogstads och Hamid Zafars debattartikel från den 4 mars på dn.se. Skogstads och Zafars artikel påstår att lärare allt mer tappar auktoritet i samhället. Men jag tror att Hejlskov Elvén misstolkar Skogstads och Zafars syfte med artikeln, och jag återkommer till det senare. 

Efter närmare sju år som lärare håller jag med Hejlskov Elvén i mycket det han säger. För den ”stökiga” elevens välmående och utveckling är ett lågaeffektivt bemötande att föredra. Men min bestämda uppfattning är att, från ett lärarperspektiv behöver diskussionen ta hänsyn till minst en aspekt till. 

Under mina år som lärare har jag, tyvärr, hanterat flera situationer där elever är stökiga och våldsamma. Det är ingen lätt situation. I uppdraget som lärare har jag ansvar för alla mina elevers välmående, kunskapsutveckling och arbetsmiljö. Ifall två elever börjar bråka, agerar hotfullt, vräker ut sig olämpliga ord mitt i min elevgrupp, är det svårt att veta hur jag ska agera. Jag ska försöka beskriva hur min tankeprocess fungerar i en sådan situation. 

För det första måste jag få stopp på konflikten mellan de två eleverna, både för de inblandade och omgivningens skull. Jag behöver så fort som möjligt agera på ett sätt som sprider lugn och ökar tryggheten, för att senare kunna reda ut vad som har hänt och därefter starta nästa lektion. Det är inte sällan att jag som lärare måste hantera konflikten själv och samtidigt ta hand om eleverna som befinner sig i omgivningen. 

Det är även svårt att förutse när och var konflikterna kommer förekomma, vilket försvårar för skolan att organisera på ett sätt som förebygger alla konflikter. I värsta fall ska jag som lärare stoppa konflikten mellan två elever och samtidigt hantera, i alla fall 23 andra elever, som blir uppstressade och oroliga av det som försiggår. I den här situationen vet inte jag hur ett lågaffektivt bemötande ska hjälpa mig som lärare och alla mina elever.

Dagens elever befinner sig oftast i en grupp under skoldagen. Jag som lärare är ledare för denna grupp. Jag har i uppdrag att handleda eleverna i arbetet för en lugn och trygg arbetsmiljö, vilket kräver att jag som ledare måste förhålla mig till det som jag och mina elever har kommit fram till tillsammans. Elever vill oftast att skolan ska vara en miljö utan våldsamma konflikter och svordomar. 

Ifall ett sådant beteende ändå uppstår måste jag vara den som tydligast markerar att det här är fel och inte något vi uppmuntrar i vår grupp. Mitt agerande måste vara tydligt och sprida ett lugn, men jag kan absolut inte stå passiv. Det blir väldigt olyckligt ifall mina elever som befinner sig vid sidan av konflikten står och tittar på mig och funderar ”varför gör inte läraren något?”. Om mina elever inte kan lita på mig att jag som lärare är den som alltid försvarar vårt förhållningsätt och våra gemensamma regler, så sviker jag dem. Varför ska då eleverna tro på det vi tidigare har kommit överens om?  

I den bästa av världar förekommer inte våldsamma situationer, men dessvärre är det inte sällan som lärare är tvungna att hantera detta dagligen. Det skulle verkligen vara positivt ifall ett lågaffektivt bemötande kunde få stopp på alla konflikter, skapa trygghet i våldsamma situationer och bidra till att jag och mina elever får ägna oss åt kunskapsutveckling. Tyvärr säger min erfarenhet att ett lågaffektivt bemötande inte alltid gör det. 

Så som jag uppfattar Skogstads och Zafars artikel är att de vill att lärare som agerar för både elevens och gruppens bästa, inte får svikas av samhället. Självklart ska inte pedagoger befinna sig i någon ”handlingsfrizon”, vi ska ha krav och regler runt omkring oss som alla andra. Vi har absolut ingen rätt att kränka våra elever. Jag vill däremot med denna text lyfta att, från ett lärarperspektiv, är det inte lätt att veta hur jag som lärare ska hantera våldsamma situationer. Jag som lärare vill hantera det på ett sätt som gynnar den enskilda eleven, men också hela elevgruppen. 

Vi pedagoger behöver mer utbildning i beteendehantering, precis som Hejlskov Elvén antyder. Däremot kan inte beteendehanteringen endast ha ett individperspektiv, utan den måste även innehålla ett grupperspektiv. 

Andreas Johansson, legitimerad grundskolelärare

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm