”Jag vill att unga har förtroende för mig”

All statistik säger att jag är en person som inte ska lyckas i livet. Jag kommer från Rosengård och har muslimsk bakgrund, uppvuxen i ett socioekonomiskt utsatt område. När jag växte upp fanns inga som helst tankar om framtiden, och jag gick runt med ett slags ghettomentalitet, om att allting är meningslöst. Samtidigt brann jag inombords.

När kriget mellan Iran och Irak bröt ut 1980 tvingades mina föräldrar fly. De fick lämna Bagdad, sticka från sina utbildningar och lämna allt. De hamnade i Sverige där det blev svårt för dem att hitta jobb.

Jag var strulig i skolan och sökte bekräftelse, det inser jag i dag. Som så många andra med min bakgrund hade jag ett slags mindervärdeskomplex som kom ur en osäkerhet kring min tillhörighet: var jag svensk eller inte? Det finns så många ungdomar som mår dåligt och känner sig jättevilsna i dag. Jag känner igen mig i dem.

Ibland är det så lite som krävs för att skapa förändring i en människa. Jag hade turen att tidigt träffa en lärare som faktiskt brydde sig på riktigt, som trodde på mig. Tack vare henne kunde jag säga till mig själv: Fan heller – jag ska inte bli ett offer för min omgivning!

Det var en händelse i skolbiblioteket en dag i sjuan som förändrade allt. Jag var i skolan mest för att stöka och hade gått in på biblioteket och började riva ner en massa böcker på golvet. Min engelsklärare kommer på mig och ber att få snacka med mig. Hon säger att hon är besviken på mig, att hon räknat med mer av mig. Och så ser jag att hon har tårar i ögonen!

I min värld fanns det inga vuxna som grät. Jag blev överväldigad av hennes reaktion. Det var så tydligt att hon talade från hjärtat, hon var genuint intresserad. Att en enda person hade förväntningar på mig, fick mig att inse att jag inte kan kasta bort mitt liv. Händelsen satte igång en massa tankar, och redan nästa dag hade jag bestämt mig för att satsa på skolan. Och det var något jag höll fast vid. Det var som att jag hade bestämt mig för att lyssna på min inre röst, oavsett om jag fick bekräftelse utifrån eller inte. Jag kunde ju utmärka mig genom att göra något bra i stället för att vara en stökig elev.

 Jag har nog alltid vetat att jag gillar att jobba med människor, gärna ungdomar, men jag hade ingen aning om vad jag skulle arbeta med. På gymnasiet kom jag i kontakt med några socionomer som jobbade som socialsekreterare, och jag frågade dem om deras utbildning. När jag förstod hur många möjligheter den öppnar kändes den helt rätt.

I dag är jag stolt över att jag har en examen. Jag har lyckats ta mig igenom utbildningen och trivs så bra med att jobba som kurator på Rosengårdsskolan, i mitt gamla område. Ibland tänker jag att det lika gärna hade kunnat gå fel. Jag har gamla vänner som har blivit kriminella, som hamnade snett eller blev föräldrar redan som tonåringar och därför inte kunde ta chansen att utbilda sig.

Jag har flyttat ifrån Rosengård, men jag vill jobba kvar på skolan. Det är viktigt för mig att ungdomarna har förtroende för mig, och jag vill vara en person som de kan vända sig till när de behöver prata. Mest av allt vill jag få fler unga människor att förstå att de räcker till precis som de är!

Det behövs fler vuxna röster därute, som kan hjälpa unga att få bättre självkänsla, och förstå sitt värde. Det är det som är tanken med vår film och föreläsningarna. Jag brinner för att stärka unga människor, de har så mycket kraft och kärlek inom sig. Om de bara vågar lyssna inåt och använda sig av allt de redan har. I dag lever vi i en så ytlig och förvirrande tid. Ungdomarna behöver kärlek och värme och vuxna som lyssnar på dem, mer än någonsin. Om jag kan inspirera en enda människa till att utbilda sig och satsa på framtiden – det är värt allt!”

Berättat för Johanna G Jimenez