Japansk matematik minskar rädslan att svara fel

När Skolinspektionen för några år sedan granskade landets matematikundervisning var omdömena skiftande. Det fanns positiva saker, men även en hel del mindre smickrande. Den kallades bland annat för passiv, alltför låst till litteraturen och med en lärare som pratar på och elever som lyssnar utan att våga ställa – eller ibland svara på – frågor.

– Jag är gymnasielärare i grunden, och när jag jobbade ute i skolan så byggde normen på att läraren går igenom i cirka en kvart framme vid tavlan, och sedan får eleverna jobba i boken. Då går de duktiga eleverna framåt, och de svaga gör sitt. Det ges väldigt lite utrymme för samtal om matematiken, säger Yukiko Asami-Johansson, forskare vid Högskolan i Gävle.

I sin forskning kontrasterar hon den svenska matematikundervisningen mot den japanska. Hon menar att det japanska tillvägagångssättet tenderar att stilmulera kreativitet och lust bättre, och i förlängningen ger en djupare matematisk förståelse. Samtal om matematik och gemensamt klurande är viktiga ingredienser.

– Vitsen med skolan är ju att träffa andra, diskutera och lösa problem. Det behövs tid till diskussion.

Elever med kunskapsbrister kan fortfarande tänka. Alla kan tänka.

Den grundläggande skillnaden mellan de två traditionerna är att i japan går inte läraren igenom lösningsmetoden i förväg vid ett nytt moment. Istället startar man i mötet med problemet, hela klassen och läraren tillsammans, och eleverna får tänka ut egna förslag på olika metoder för att lösa det.

– Under tiden går läraren runt i klassrummet och lyssnar och tittar. När läraren har sett vilka elever som har vilken metod får de presentera sina lösningsförslag i den ordning läraren väljer, säger Yukiko Asami-Johansson.

En del av poängen är att eleverna när de förklarar hur de tänkt måste titta på sin kunskap utifrån, vilket bidrar till den matematiska medvetenheten. Det ”blir inte bara så” utan man vet också varför. Under den här processen värderar och bedömer inte läraren de olika förslagen.

– Nästa steg är att klassen tillsammans jämför de olika metoderna. Läraren ska aldrig styra eleverna att använda en viss metod, utan de får själva upptäcka vilken som verkar snabbast, enklast och smartast.

Först därefter ber läraren eleverna plocka fram böckerna för att se vad som står där i om det som klassen just gjort tillsammans.

Kan verkligen alla elever delta i samtalet? Nivåerna kan ju skifta ganska rejält.

– Det krävs mycket av läraren för att se till att inte bara de starkaste eleverna pratar. Nyckeln är det initiala problemet, det får inte var för svårt. Man kan också låta dem välja alternativ a, b, eller c om klassen är svag. De elever som har kunskapsbrister kan ju fortfarande tänka. Alla kan tänka. Inte minst handlar det om att bryta den sociala norm som säger att man måste svara rätt. Japanska lärare uppfostrar klassen att det inte är något problem att säga fel, det viktiga är att komma med förslag, säger Yukiko Asami-Johansson.

Man måste våga ändra på sitt sätt att arbeta

Att pröva metoden på svenska gymnasieelever medför problemet att de flesta redan har minst nio års svensk matematikundervisning i bagaget och förväntar sig att det ska fungera på ett visst sätt.

– Det första som händer är att de säger ”vi vet inte” utan att ens titta på problemet. De är så vana vid sitt. Det finns många elever som lyckas bra i matematiken men som inte kan förklara varför eller hur de löst en uppgift. ”Jag bara kan det” säger de.

Det är inte helt enkelt att byta spår, men Yukiko Asami-Johansson menar ändå att metoden är universell. Den har faktiskt egentligen inte sitt ursprung i japan, den tillskrivs istället den ungerska matematikern George Pólyas som 1945 skrev boken ”How to solve it” om konkret problemlösning. Men i japan har den en stark ställning.

Vid sidan av forskningen undervisar Yukiko Asami-Johansson även lärarstudenter i metoden, och de är mestadels positiva. Verksamma lärare däremot är betydligt mer misstänksamma.

– Många lärare säger ”det här är för svårt för mina elever” och så är det ju inte. Men man måste våga ändra på sitt sätt att arbeta och jag förstår att det kräver tid. Sedan finns det ju inga mirakelmetoder som genast höjer alla elevers resultat, men jag tror på det här, säger hon.